Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 2 ILLUSTRERAD BARNTIDNING. 21
slog i ett glas Viitteo och åhörde tigande
sidensvansarnes kritik och komplimanger.
(Forts.)
På ett brinnande fartyg.
(Forte, från lr.o 2.)
alla dessa öfvennenskliga
ansträngningar tycktes icke kunna afvändn
olyckan. Stora salongen, hufvudtrappau,
damsalougen stodo i ljusan låga. Akterdäcket
hade instörtat. Elden hade utbrutit kl. 3
och ö minuter e. in. och nu, kl. var
nästan en tredjedel af fartyget uppbrändt
Kl. ’/a 5 såg jag plötsligt en blixt ljunga
fram från akterdäcket åtföljd af en stöt och
en stark knall. Skeppets eget krutförråd
hade sprungit i luften. Kl. föll,
mesan-masten öfverbord. Den jcrnketting nom rörde
rodret, var antingen hoptrasslad eller afbräud
af elden, så att rodret ej mera kunde
användas. Fartyget begynte drifva. Om detta
fortfor, skulle vi om några minuter få vinden
akterifråu, elden skulle sprida sig midskepps
och vi vore förlorade.
Flden hade under tiden kräft sina offer.
En missionär, hvilken brutit sitt ben vid
fartygets häftiga krängningar, och icke kunde
komma ut ur sin hytt, blef inuebräud. Kn
prest, som sökte rädda honom, fick så svåra
sår, att hans lif sväfvade i lara. Och af
dem, som deltogo i räddningsarbetet, blefvo
inånga svårt skadade.
Hvilket väldigt, storartadt, förfärligt skå
despel! Det inre af fartyget ett enda eldhaf.
Ofvan oss den djupblå himmelen, under oss
vågorna, som framvältrade, belysta af
eldskenet, och syntes längta att få sluka oss.
Framför oss maskinens två väldiga
skorstenspipor och stormasten, hvilken ännu icke
gått öfver bord. Kaptenens gestalt syntes
på kommandobryggan, ban går långsamt
fram och åter, utdelande sina befallningar,
liakojn sig har ban det öppna eldhafvet,
hvars Hammor förena sig till en enda
eldpelare och stiga uppåt, till den fabelaktiga
höjden af 40 meter. Öfver det hela ett
tjockt rökmoln i form af en baldakin,
hvilken den nedgående solen belyser med sina
gyllene strålar.
Kl. 5 hade kaptenen uppgifvit allt hopp.
Elden grep allt mera öfverhanden i den
mån de arbetandes krafter uttömdes.
Fartyget dref långsamt hit och dit utan roder.
De sextio krutkistorna voro fortfarande
kring-11värfda af lågorna och det var omöjligt att
beräkna hur snart en explosion kunde
inträffa Ibland spred sig ett rykte, alf
krutet stod belt och hållet uuder vatten och
att man således ej behöfde befara någon
explosion, samt att man snart trodde sig vara
herre öfver elden. Men ingen trodde dessa
välmenande lögner; vi sågo ju tvärtom att.
elden tilltog i hvarje ögonblick. Kaptenen
och många med honom trodde, då det
mindre krutförrådet sprang i luften, att det
var en af de sextio krutkistorna, och alt de
andra snart skulle följa efter. Det hade
varit. tillräckligt att spränga fartyget, med allt
hvad der fans ombord, i luften. Ingen af
oss tviHade på att detta förestod oss De
tappre, som ännu kämpade mot elden, hade
måhända icke tid att tänka öfver faran, men
hvar och en af oss andra var öfvertygad
om att den stora, allvarliga dötlen var nära.
Då jag icke kunde hjelpa till vid
släckningen, gick jag från grupp till grupp för
att söka trösta de stackars i|vitiuoriia, af
hvilka dock de ||esta visade sig käcka och
modiga Några lågo på knä i ben, andra
sutto orörliga i stum förtviflan. Ett
lugnande, tröstande ord verkade på dessa som
helande balsam. Jag minnes särskildt tvä
af dessa qvinnor. Den ena, en ung turinska,
markelcnterska vid Pauamakanalen, visade
ett orubbligt mod, ett. verkligt dödsförakt,
di n andra, en titi, elegant dam från Caracas,
öfverlemnade sig åt en hejdlös förtviflan.
Upprepade gånger försökte jag närma mig
elden, men drefs tillbaka af vattnet, gom
strömmade öfver allt. Jag var rädd att bli
våt — och fö snufva! Och likväl var Ingen
mera öfvertygad om att det led mot slutet,
än jag. Jag var så viss på det, att jag, dä
jag återvände till fördäcket, undrade om jag
skulle nå de qvinnor, som lågo der på knä,
innan skeppet sprang i luften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
