Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 2
ILLUSTRERAD BARNTIDNING.
27
— Bom, det var Öresund, det
mångbesjungna, herliga, glittrande, segelbeprydda
overordentfigt henrirende Öresund . . .
— Nu bär det uppåt igen, — hviskade
Kasse till Svante.
— Jag vill nu icke trötta er med
beskrifningar om de fester och tillställningar, till
hvilka vår ankomst gaf anledning, —
fortsatte Masse blygsamt, — utan öfvergår till
en händelse, som stämplade mig till en
sannskyldig medeltidsriddare.
En dag, då bror Kasimir af sina studier
var förhindrad att göra mig sällskap, begaf
jag mig ensam ut på äfventyr i den
ståtliga Dyrehaven, der halftaina rådjur, hjortar,
bockar ocb elgar betraktade mig med
intresserade blickar. Bäst jag gick der
med min portör öfver axeln, kom en vagn
I vagnen sutto två damer och en liten flicka
körande på den breda vägen, i hvita
spetsar, plymer och annat pynteri. Ilon
kunde vara tre år. När vagnen
passerade mig, skrek den lilla flickan något,
som jag ej hörde. Hon sträckte sig ut
efter mig och gaf hals, dä kusken fortfor att
köra. Slutligen såg jag vagnen stanna och
hade orimlig lust att kila min väg mellan
buskarne. Men jag ansåg, att min
lyceist-värdighet kunnat lida deraf, och gick derför
lugnt vägen framåt.
Då jag kom till vagnen, vinkade den ena
af damerna mig till sig och sade: min l jare
J)reuy, v il l)e ikke sidde hrr Ims Line, him
er san frygtelig ngsgja-rrig paa ilen grön ne
Musici ne I)e barer?
— Var hon ny sfär dig? — frågade Camilla,
som ej följt med, emedan hon nyss
upptäckt ett ilsket hål på den strumpa hon
stoppade.
Masse ansåg en så dum fråga ej vara
vard något svar, utan fortfor:
—’ Jag hade intet val, ty ungen i vagnen
såg fasligt pockande ut. Så fann jag mig
hastigt och lustigt sittande jul baksätet
bredvid henne, och hon kastade sig genast
»neil otrolig energi öfver min gröna portör.
Om en stund stannade vagnen vid en af
villorna i parken. L)e begge damerna skulle
Höra ett besök och frågade om jag ej ville
hålla Linc sällskap under tiden. Jag
bockade och tackade för förtroendet och
hoppades, att min tjenstgöring ej skulle bli lång.
När vi en stund vändt portören upp och
ned och på alla sidor, föreslog Line, att vi
skulle stiga ur och „plukke blomster" i den.
Hvarför icke, menade jag. Vi begynte leta
efter blommor, men hittade ej en enda
bland det nedtrampade, afgnagade gräset.
Line plockade i stället näfvarne fulla af
allt kattens skräp bon hittade och stoppade
det i portören. Hon struttade omkring som
en hvit, kyckling ocb det bar af allt längre
och längre bort från vagnen, Jag gjorde
åtskilliga försök att återföra henne dit, men
det frihetsälskande kräket sparkade mig,
när jag försökte taga henne på armen. Om
en stund lyckades hon finna en putt. med
en treflig, grönaktig smörja, tog en sticka
och begynte röra i smörjan. Jag kände
obehagliga aningar uppstiga inom mig.
— Aj, aj, Line svin er ner sig, sade jag
pä god danska och såg med fasa huru de
hvita spetsarna småningom förvandlades till
smutsgröna.
— A a ne i, hare piil te g röd i löw men —
sade hon och tog en duktig näfve gytja ur
gropen för att, stoppa i sin ficka. Vid mitt
försök att, hindra henne, fick jag mig en
örfil med den rara salvan, så jag höll på
att stork na.
Det begynte bli allt mindre behagligt.
Ungen liknade snart en mjölsäck, doppad i
grön olja och var omöjlig att, fä bort från
(len herliga puttcn. Jag använde alla
verldens medel, men hon var lika envis, som
vår istadiga Laiska der hemma. Jag tänkte
ined förskräckelse på det ögonblick, när man
skulle komma att söka ofcs och huru jag
skulle stå till svars för mitt väktare kall.
Och der hemma väntade middagen, och jag
var gramme sutten, förfärligt hungrig, inom
parentes
Ändtligen slog befrielsens timme i form af
lillaus mamma, som kom för att söka oss.
När hon fick svn på kräket, tvärstannade hon
och brast lit i ett hejdlöst skratt. Ilon
skrattade så, ja hon skrattade sa att ... .
Och ungen skrattade med och slog sig på
uiagen med de smutsiga tassarne. Jag sökte
frammumla någon förklaring, men frun
klappade mig vänligt på axeln ocb sade: ju,
Line er nu ikke lei at passé. ]Inn er et
lille Asen, det söde barn. Och så bjöd bon
mig pä middag till dem och den snaskiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
