Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det ljusnade för sidensvansarne, som
åter-fingü sitt muntra humör. Camilla klappade
om tant Dea och F.ufrosync om Mina, ända
tills ile gingo in på förstörelsen. Tant Dea
hade cn känsla af att denna tillställning
skulle medföra husets oundvikliga ruin, men
kände också, att Dika gerna skulle gått in
på barnens önskan och fogade sig derför i
olyckan, llon retirerade med Mabelle in i
sitt fridlysta rum och lät barnen med Minas
och madam Pullonens hjelp stöka och bråka
bäst de ville. Ibland hördes en mild röst
fråga i dörrspringan om de ej ändå ångrat
sig och hellre läte bli alltsammans, än att
trötta ut sig så der. Och om inte Mina
skulle hemta ett, par brandkonstaplar för
att ställa upp bänkarne. llon fick till svar,
att de hade två händer hvar och att hvar
uch en arbetade för sju, så att deras
arbetsstyrka representerade 03
menniskokraften Och att Massarne, som släpat bräder,
voro så smutsiga, som trots någon
konstapel i ernbetsutöfning.
Spirea och Masse voro de verkställande
regissörernc, och man fick beundra deras
uppfinningsförmåga. Minas bakbräde
kläddes med en röd scliawl och stäldes på
bockar till estrad. Der bredvid stod pianot
och Masses bräder fylde resten af rummet.
Matsalen var teater och afdelad med en
skärm, som skymde Stinas spinnrock, kardor
och ullkorgar, hvilka skulle fram till sist.
Dörrarne voro ridå, och de uppträdande
ar-tisterne skulle tura om att draga den upp
och ned.
Allt var färdigt, och kl. G begynte
åskådarene komma, kamrater från alla deras
olika skolor. Artisterne fingo skakis, när
de hörde dem ramla öfver bänkarne i salen.
Kasse och Spirea mottogo och ordnade dem,
de kortaste främst, de längre bakom. Tant
Dea hade fått lof att bjuda två extra
tanter, och Mina med Dan i famnen satt pä
en af de främsta raderna. Salen var
klick-full och femtiofyra otåliga näsor vändes mot
den hemlighetsfulla matsalsdörren.
En klocka piuglade. Spirea satte sig vid
pianot, och Svante framklef med en sirlig
bugning och fiolen under armen. Han vat
klädd i frack med en brokig näsduk
hängande långt ut ur bakfickan, i grön halsduk
och benan midt i pannan. Med vigtig min
snöt han sig, jemkade om uotema på
not-ställaren, stämde fiolen och begynte. Det
lät galant, och Spirea ackompägnerade
mästerligt. Fiolen guppade" visst, ibland och
en gång ramlade notstiillaren, så han måste
pausera, och så råkade Spirea få hicka och
hoppade i förskräckelsen öfver tvä takter.
Men sådana småsaker störde ej njutningen,
isynnerhet som violinisten emellanåt
arrangerade sig så, att han vände ryggen åt
publiken. Då bekräftade applåder och
skrattsalvor, att ban lyckats hänföra sina
skå-dare.
Efter ouvertyren koni Kasses föredrag,
som handlade om flickor och gossar.
Talaren, klädd i hvita handskar och ett
pappersros i knapphålet, uttalade sin egen
erfarenhet. Hau berättade huru ban fordom med
ringaktning betraktat flickorna och allt hvad
de företogo sig, men huru hau nu vid en
mognare ålder . . . (Skratt) insett sin
dumhet och funnit att flickorna voro minst sagdt
lika bra som „vi pojkar". Talaren beskref
vidare med sjelfanklogelsc i stämman, liurn
ban föraktat flickornas arbete och hållit sig
sjelf för god att taga i nål och tråd (Doft
ogillande bland publiken.) Men huru ban
numera ej blygdes att stoppa sina strumpor
eller virka en formduk åt sin mamma till
julklapp. (Lifligt bifall). Det är ju godt
att kunna vara oberoende, och derför tänkte
ban småningom lära sig det. Han skulle
lära sig koka kaffe och bärgröt, bädda sin
säng, städa sitt rum. lappa sina kläder och
blanka sina stöflar. (Bra, bra!) Och, om så
behöfdes, försvarligt sköta ett lindebarn ...
Vid det skratt och den rörelse, som de
sista orden framkallade, hördes ett
kratsch-sch i midten af salen och några qväfda
fniss-ningar. Ett af Masses bräden hade trolöst
svikit hans förtroende och anförtrott sina
passagerare åt golfvet. Skadan reparerades
och föredraget fortgick.
— Ja, att sköta lindebarn, — upprepade
talaren.
Masse puffade Efii i sidan, der de stodo på
lur bakom matsalsdörren: — och mata dem
ined välling af potatismjöl och sirap, som
ban gjorde härom dagen ined Dan, —
sufflerade ban tyst.
— Hvarför, — fortfor talaren, — skulle
icke vi gossar lära oss en bel hop, som vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
