Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
NYA THOLLSLÄNDAN.
N:o 13
En djup tystnad rådde, ocli Masse bjöd
hjeltemodigt Lill att vara allvarsam. Fritz
och Svante kastade tvcksama blickar på
Spirea, som såg förlägen ut. Hon visste,
att hon borde säga något, men det var svårt
att göra det utan att såra.
— Vet ni hvad, — sade hon slutligen, —
om vi tänka efter, sä sittii vi här
allesammans och ljuga i tysthet. Ingen af oss
tycker verserna voro vackra, men ingen törs
säga det. af fruktan att såra Camilla. Men
Camilla iuser nog, att Perpetua är en lika
bra flicka för (let, fastän hon ej har skild
fallenhet att skrifva poesi. Det är orätt af
oss att skratta ät sådant, som hon visst
menat mycket, allvarligt . . .
— Ja, men då det retar en metmask att
skratta, — jeinrade sig Masse! Att tänka
sig hennes hjerta med två ben under . . . .
— Tyst, Masse, nu är du hjertlös. Och
Spirea såg ogillande på honom. — Jag
förstår, att Perpetua håller mycket af sin
lärarinna, men i hennes ställe skulle jag hellre
visat det genom att sy ett förkläde åt
henne till julklapp, än genom att skrifva verser.
Camilla säg tankfull ut, och hennes sunda
omdöme gaf vid närmare besinnande systern
rätt. Hon skämdes, att så tanklöst ha
blottat sin väus svagheter.
De andra sökte genom allehanda muntra
upptåg skingra hennes missmod, och qvällen
förflöt sålunda gladt som vanligt. En liten
droppe vemod blandade sig dock i
munterheten ; det var ju sista qvällen pä en tid de
sutto så här förtroligt tillsammans.
Slut följer.
’ct}i=’’’
Vårens tomte.
Sådan hast ban hade! De små benen
gingo på, som mosters strumpsockor, då ban
i den svala vårnatten pysslade under
rönn-trädet i slagtarens trädgård.
— Det var skönt, — mumlade hau i
skägget och skrattade så, att tofseu på hans
röda mössa pinglade som en klocka. — Oho,
det smakade förträffligt på fastande måge.
Och hau plockade muntert de sista hvete-
brödssmulorna från buren i det. ban åter
skrattade förnöjd.
Nu går ingen .fågel i slagtarpojkeiis
snara, när lockbetet iir sin kos Stygge
pojke, lägger snaror för mina små! Men ban
Skall bli lurad! I den bureu kommer ingen
i natt. — Och dermed kniiptc tomten pä
fjedern, som skulle stänga luckan. Deu
sprang, och luckan föll igen.
Sä satte ban åter sina små pinnar i
rörelse med en lärt som . . . som hade det
gält. lifvet. Han stannade på en stor gård
och betraktade fundersamt de höga hvita
husen, som omgåfvo den ]lit alla sidor. Man
skulle tagit honoiu för en råtta, så liten var
hau, då hau behändigt slank iu under
porten. Hau funderade ön stund. På sina fem
fingrar visste ban hvar hon bodde, men det
var litet svårt att komma iu så hår sent på
dygnet.
Med ens sprang ban längs stegkanteu upp
på taket, på skorstenen och klef så
försigtigt in i det svarta djupet. Men stor var
hans häpnad, då han fann spjället stängdt.
Det hade hau ej tänkt på. Det stod ju
öppet bela dagen i ända så här på våren!
Men kanske ban gått vilse i denna
labyrint af skorstenar och pipor. 1 en blink
var han på vinden, der de många piporna
dela sig till olika våningar. Ganska riktigt
Han hade gått miste i mörkret, in i fruns
skorsten, som höll skolbarn och som bodde
i vindsrummen. Men så hittade ban den
rätta, och ett, tu, tre stod ban i ett ljust,
trefligt rum, med vackra mattor ocli stora
taflor på väggarna. Dem brydde sig tomten
föga om. Han klättrade upp på
blomsterbordet, upp i rosenträdet. Och så tog han
sig för att plocka bort bladlösseu, af hvilka
det hvimlade under de vårgröna bladen.
— Den goda doktorinnan! Hon är så
glad när hon ser knoppar i sina träd, att
hon alls ej märker de små gröna, som
nog snart skulle göra slut både på blad och
knoppar. Sådana storätare äro de, fastän
de äro suiå. Men jag vill hjelpa henne, hon
är alltid så beskedlig mot mina skyddsliugar.
Och tomten betraktade tacksamt brädet
under fönstret, dit man alltid satte frön ocli
brödsmulor åt fåglarna. Der fingo de
under vinterns frostdagar frukost gratis, och
|äfven nu var der strött gryn åt dem, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
