Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 12
rijLrSTRBHAD BARNTIDNING. 91
som icke erkände honom för sin herre och
herrskare. Den lille prins Aliben skickade
han bort att försmäkta i fängelse, men den
lilla prinsessan Zehira behöll han hos sig
för hennes skönhets och klokhets skull.
Zehira gret och sörjde sin döde fader och
sin förlorade broder, men måste alltid vara
munter och glad när hon hemtades in för
att roa den hårde konungen. Mon växte
upp vid hans hof, blef mild och god, och
omtyckt af alla fattiga. Men hon had
ständigt Gud att han skulle förena henne och
hennes broder med hvarandra och befria
dem från deras grymme farbroder.
Aliben salt år ut och Ar in i sitt mörka
fängelse. Ilan blef stor och stark och hans
enda tanke var hur han skulle kunna befria
sin syster och frälsa sitt folk från den
orättrådige onkelns tyranni. Då koin en ny
ståthållare till fängelset, och han visste icke
hvem Aliben var. Ilan var god och rättvis,
fattade tycke för Aliben, så att han ibland
lät. honom gå omkring på fängelsets gård
utan kedjor, endast åtföljd af en enda vakt
Småningom liit han honom förrätta små
tjenster åt sig och tog honom slutligen i sitt
hus som sin liftjenarc. Aliben tjenade ho
nom troget i flera är och åtnjöt sin herres
förtroende. Men längtan efter frihet blef
allt starkare. Ändtligen uppenbarade ban
sig för ståthållaren, berättade hvem ban var
och had denne hjelpa sig.
Förskräckt kastade sig ståthållaren på knä
och slog pannan mot marken.
— Store konung, min lierskates son 1
Tillgif din tjenare att ban så länge behandlat
dig som sin slaf. Befall, och jag lyder!
Hvad vill du att jag skall göra?
Aliben uppreste sin forne husbonde och
omfamnade honom. Sedan hade de en lång,
hemlig rådplägning tillsammans och då
natten inbröt, förde ståthållaren sjelf den unge
prinsen genom en lönndörr ut i det fria.
Der skildes de frän hvarandra. Aliben
omfamnade åter den trogne ståthållaren, kysste
honom på båda kinderna och lofvade
minnas honom, om liau skulle lyckas återfå
sin faders thron och blifva konung. Sedan
begaf han sig till grannkouungeu, som var
en vän till hans fader.
Kort derpå ankom till konungen, Alibens
farbroder, ett sändebud fråu grauukouuugen.
Han medförde en skrifvelse och många
dyrbara skänker såsom bevis på sin herres
vänskap och tillgifvenhet Bland gåfvorna var
äfven en ung slaf, vid namn Nebila, som
kunde utantill alla sagor ur ,.Tusen och en
natt" och som brukat föreläsa dem för sin
herre hvarje qväll.
Allah är stor! — sade sändebudet och
bugade sig så att hans panna berörde
golfvet. — Nebila är min herskares
älsklings-slaf, derför sänder ban dig honom som ett
tecken af sin innerliga vänskap
Konungen öfverhopade sändebuden med
rika genskänker och lät dem resa. Samma
qväll inkallades den nye slafven för att läsa
för honom medan han låg på sin sideuhiidd,
rökande opium och väntande att sömnen
skulle infinna sig Nebila var en läng,
vacker yngling med klara ögon och högburet
hufvud, och ban läste de allra vackraste
sagor, tills konungen insomnade.
Från denna dag måste han hvar annan
qväll föreläsa för konungen, tills denne
somnade, och sedan stanna hos honom bela
natten. Om morgonen berättade konunngen
sina drömmar, dem slafven upptecknade i
eu bok. Deuua bok innehöll intet annat än
det som konungen plägade drömma om
nätterna.
Zehira brukade hvarje afton komma in
med sina tärnor för att säga godnatt, åt sin
onkel. Då hon första gängen, efter Nehilas
iiukomst infann sig hos konungen, kastade
hon sig som vanligt, på knä och kvste hans
hand till godnatt. Men dä hon vände sig
om för att gå, stod Nebila framför henne
med fingret på läpparne. Zehira betraktade
honom ett ögonblick och utstötte ett skrik.
— Hvad är det? — frågade konungen
Nebila stod åter med armarne korslagda
öfver bröstet och hufvudet nedböjdt, liksom
de öfriga slafvarne.
— Ingenting, — stammade Zehira, — eu
af mina tärnor trampade på min fot, när
hon skulle upptaga mitt släp.
— Hon skall straffas för sin
oskicklig-bet, — sade konungen. l’å tre veckor
får hon icke åtfölja dig hit in i mitt gemak.
Zehira bugade sig ned till golfvet, och
försvann med sina tärnor.
Nebila blef småningom bela hofvets
gunstling, men mest den grymme konungens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
