Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 17
ledsamt att se lillgainla barn! Jag kände|
förr eu Hicka, som skref till mig länge in-1
nan jag sett bonne. Hennes bref voro sä j
sirliga, precisa och ordentliga, att jag tick
tlen föreställningen att hon var eu ytterst
prudentlig, snusförnuftig liten Hicka. Och
si var bon en vildbasare, som du, och hade
ofrivilligt ljugit i alla sina bref.
lvom ihåg, att du alltid bör vara dig sjelf,
antingen du talar, skrifver eller handlar!
Figges bref hade nu sina fel, men de voro
i mitt tycke mindre än dina. Han var
naturlig, men du var konstlad, ban hade fel
i stafningen, men du i både stafningeu och
koncepterna. Skrif om det, min Hicka så blir
det nog bra.
- Nej, det ids jag då visst icke, sade
Augusta häftigt. — Jag skrifver inte alls,
jag rifver sönder hvad jag skref
Hon ref i vredesmod brefvet i små bitar.
— Moster är så tråkig . . . så . . . moster
får aldrig mer se mina bref.
Jag får väl bära ditt missnöje, tills
du hunnit täuka på saken, - sade moster
Sara lugnt och återtog sin postilla
Figge kom och slog begge armarne 0111
hennes hals. — Moster skall icke vara
ledsen, — hviskade ban och såg henne
trohjer-tadt i ögonen.
— Nej, min gosse, — sade hon gladt. —
Sanningen är ofta litet biisk att svälja, men
ju tapprare vi göra det, desto bättre karlar
blifva vi.
GrsO
I hjortronmossen.
okka var nu ensam. I vrån stod eu
i|vast af långt doftande björkris, på
hvilket lofven ännu sutto qvar. lian tog den,
sopade af det svarta ojemna golfvet, bordet
och bänkarne. Sedan sprang ban bakom
stugan, der eu liten hög ved låg uppstaplad,
plockade spåuor och tallkottar i skjortan och
bar in fumnen full. Alltsammans lade hau
i spiseln. Så gick han till potatistäppan och
började rensa bort ogräset. Solen baddade,
granarne doftade, fåglarne qvittrade, allting
var så gladt ocli roligt lian kunde se ut
öfver bela mon, kanske eu mil framåt. Och
der längst borta glittrade eu liten vassbe-
vuxen insjö. Men det var mer än eu mil
till närmaste menniskoboning.
Skällan hördes icke mer, Jussis koskälla.
Pekka blef orolig, man brukade höra skällan
på eu fjerdiugsvägs afstånd. lian lick lof
att se åt. Barnen hade redan varit borta
en lininie, kanske två. Hjortroiimosscu låg
i ödemarken, der vargar funnos. Tänk, om
de små gått vilse!
Pekka torkade svetten ur pannan och gaf
sig i väg. Hau sprang en stund och
stannade sedan, lutet ljud. Han sprang igen
och lyssnade. Allt var tyst utom fåglarne,
som beställsarania tlögo mellan tallarnes
grenar.
Pekka ropade, en långt utdragen hög, klar
ton. Ljudet gick ut, dallrade i deu rena,
torra luften, bars fram öfver mon och
förtonade långt i fjerran, der den stora
mossens fuktiga sträckor förlorade sig i det
obekanta.
Men Maija svarade icke, och Jussis skälla
lät heller icke höra sig.
[’ekkas glada, breda mun fick ott buttert
uttryck och han krafsade sig gång på gäng
i det gula håret
Han letade och ropade. Än gick och iin
sprang hau. Det bar framåt eu hel timme
nästan utan uppehåll.
Åter stannade han. Der, ja der belt nära
hörde han ett prasslande. Var det en
tjäderunge eller kanske eu hare, som hau skrämt
upp?
Nej, det var Maija. Der satt hon och åt
de röda hjortronkarterua, så inbegripen i
sin njutning, att hon hvarken säg eller hörde.
Jussi låg i porsriset bredvid henne och sof
med munnen vidöppen och en solstråle
spelande på hans friska bruna kind.
Pekka försmådde alla förklaringar. Hau
gick ett steg närmare för att med näfven ge
syskonen eu påminnelse, då ban litet åt
sidan hörde ännu ett ljud, belt främmande.
Det var steg som närmade sig, långa,
smygande steg. Maija såg upp.
— Kan ko i ra! — sade hou och spärrade
upp sina förvånade flgou. — Fy, så stor och
ful ban är!
l’ekka körde ut munnen ännu längre, llans
bistra min blef ännu bistrare.
— Du skall få dig, — mumlade ban och
betraktade förargad den nykomne. Hau böjde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
