Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 1»
ILLUSTRERA.» BARNTIDNING.
163
— Får jag aldrig mera komma tillbaka? I
— hviskade lita snyftande, i det hon för
sista gången slog armarne om „niammasu
hals.
När du ödmjukat dig inför Gud och
menniskor. - kanhända 1 — sade hennes
fostermor och kyste ömt den våta kinden.
— lled Gud hjelpa dig, annars går det ej!
llur öfvergifven, ensam och olycklig kände
sig ej lita, när kärran kört ut genom
porten, ocli hon sett- sista skymten af Ellis ocli
Sannas hviftande näsdukar; Hon gret, så
att hela kroppen skälfde. Skjutskarlen
bredvid henne sökte trösta henne och sade gång
på gång: — gråt ej, snälla fröken! Dä
snyftade lita blott ännu bittrare oeh sade: —
jag är ingen fröken mer . . . jag är . . ,
en . . • tiggar . . . flicka! — Och minnet
af hennes korta lyckliga lif i ett godt hem,
med ömhet och omvårdnad ocli allt hvad
hon behöfde trängde sig allt tydligare fram,
ju längre hon aflägsnade sig frän allt detta.
Det föreföll henne slutligen, som om hon
drömt alltsammans och först nu vaknat till
verkligheten med allt dess elände. Hon hade
så litet tänkt förut, men nu trängde sig
många tankar fram, och hon begynte inse,
att. det måste gå så här, sådan som bon
varit. Kanske skulle bon nu blifva ännu värre,
än förut. Kanske skulle hon börja ljuga
och stjäla igen. Det gick en rysning genom
henne vid denna tanke, och hon hopknäpte
ofrivilligt händerna. Nej nej, det. skulle bon
aldrig mera, om de äfven läte henne dö af
hunger. Och hon skulle bjuda till att bli
bättre . . . för att ännu engång fä se mamma
och Elli igen. Men i detsamma ihågkom hon
huru många gånger hon föresatt sig
detsamma och hur snart, bon glömt det igen.
Och tårarne runnö åter, tills hon, tröstlös
pch trött, somnade med hufvudet mot
skjutskarlens våta ärm.
I lon vaknade, när kärran med en duktig
stöt stannade vid farstugutrappan på Isowäki.
Ack, hon hade drömt, att Sanna skjöt Elli
och henne i skottkärran, som hon så ofta
brukat! Sömnen och tårarne sutto qvar i
ögonen, mon hon såg dock dunkelt, att
värdinnan och Lee.ua stodo pä trappan, och
Ja-phet ett stycke derifrån. En skälfning
skakade bela hennes kropp, när skjutskarlen
lyftade henne ur kärran, och värdinnan
tillsade henne att gå in.
På Isomäki var allting sig likt, blott att
spiseln blifvit ännu sotigare och att två
fönsterrutor voro lappade mod trasor. I den
vanliga knuten vid vattenämbaret var utbredt
litet halm med ett trasigt täcke öfver, och
der kastade lita sig ned, utan att bry sig
oin det kaffe värdinnan bjöd henne att värma
sig med. Hon ville helst somna för att åter
få drömma om gården derhemma och Elli
och „mammau.
När bon legat en stund, kände hon något
mjukt och lent stryka sig mot hennes hand.
Hon uppslog ögonen. Det var en ny Mirka,
grå och hvit med så vänliga ögon Men,
stackare, så mager hau var! lita slog sina
armar omkring katten och somnade tröstad
från dagens sorg.
Det gamla lifvet begynte på nytt. Efter
de första dagarne, då man för nyhetens skull
bemött henne, om ej precis vänligt, så dock
med ett. visst undseende, återvände det gamla
eländet igen. lita Sek åter bära vatten och
ved, skura stugugolfvet och byka de grofva
paltorua. Hon gjorde det allt. med ott visst
un-dergifvet allvar, gick ur vägen för Japhet.
och delade sina omsorger mellan Mirka och
den lilla skrikiga Miina.
Men närhelst hon hade ledigt, stod hon
i den smutsiga förstugan, i sina smutsiga
trasor och stirrade uf mot landsvägen.
Valbon ännu ej tillräckligt ödmjuk? När, ack
när skulle man hemta henne härifrån?
Fyrväpplingen.
(Frtø norakali.)
Jan, Liudus, poeten och Hjalmar, det
var fyrväpplingen. Namnen äro kanske litet
underliga, men så hette de, d. v. s. de voro
icke döpta till dessa namn, men de hade
hittat på dem sjelfva. Gossar ha sitt eget
lexikon i deu vägen.
De voro riktigt goda vänner, alla fyra lika
gamla, mellan 10 och 12 är, samt nära
grannar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
