Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NVA TROLLSLÄNDA!?.
N:o 21
Jan var den äldste, en undersätsig, liflig
pojke, qvick att få de andra tre till alla slags
upptåg ocli galenskaper. Men sjelf var lian
rädd om sitt skinn och visste alltid att
bevara det, om det knep. Icke desto mindre
var ban kanske den mest omtyckte af dera
alla, kanske för det, ban var den äldste och
alltid visste råd. Och så höll ban tal ibland,
riktiga fältherretal I
Så kom „poetenu. Han hade fått sitt namn
af en s. k. ^poethatt", som han en tid gick
uied, och poet var ban nu. Det var alltid
han, som satte pojkstreckcna „i stil", det må
sedan ha varit sjöröfvaretåg 0111 qvällarne
eller riddartourneringar om dagen.
Liudus var en förträfflig person med
glas-ögou. Hans finurliga utseende var en vinst
för bolaget. När något gått. pä tok, en ruta
krossats eller en katt mördats, så blef
alltid Lindus med sin stadgade uppsyn och sin
milda glasögonblick sänd främst i elden.
Ingen kunde tro något ondt om en så hygglig
och städad ungdom.
Hjalmar var yngst, käck och lin, behändig
som en katt, men alltid utsatt för
olyckor-Alltid var det han, som blef gripen i
vingbenet, när de andra undkommo; han
plumsade i, der de andra kommo öfver, kort sagdt,
han var i evig fara och eländighet.
Ja, der voro de nu, alla fyra. och det var
deras lustiga lefverne vi skulle tala om.
Lindus far egde en gammal gård, en af
dem, hvilkas antal aftager år från år. Det
var en koustig gammal byggnad, med långa
mörka gängar, osynliga tapetdörrar,
hundrade små garderober och märkvärdiga
kryphål, alltid nya, okända gömställen. Och
utan-för låg den yppersta gårdsplan, omgifven
af uthusrader med stall, fähus, vagnslider,
vedbod, m. in. en hel verld af smyghål och
lönrum. Detta hus var oftast skådeplatsen
för fyrväpplingens bedrifter.
Det roligaste var att leka skepp. När de
fyra kommo tillsammans efter slutad
lexläs-uing kl. 5—6 på eftermiddagen, skulle de
alltid leka skepp, såframt icke poeten eller
Jan hade något extra uytt att föreslå deui.
Gårdsplanen var i hela sin utsträckning, ända
till hufvud byggnadens stenmur, skeppets
däck; vedboden med dörrarne på vid gafvel
var kommandobryggan, och sågbocken var
ratten. Med en sammanrullad skrifboksperui
till ropare, stod Jan som kapten på
kommandobryggan, ibland, när sjögången var för
svår, med en eller tvä man till hjelp vid
rodret. Nedanför i stall och fähus var
maskin- och lastrum. Lindus var maskinist
och hade fått ihop en försvarlig ångmaskin
af en otrolig mängd lådor, störar, tunnband
och allt slags jémskrammcl, hvilken dunkade
och stönade till grannarnes förskräckelse.
På sidan om maskinrummet, till hvilket
ett fyrkantigt hål ledde ned från
kommandobryggan, lågo skeppets’ hytter, samt dessutom
krutkammarc och proviantmagasin. På
däcket sysslade poeten och Hjalmar, med sträng
uppmärksamhet åtlydande hvarje kaptenens
befallning. Längs begge sidorna af gården
låg eu rad tunga vedklabbar. skeppets
kanoner, och när skotten allossades, flögo
dråpliga stenar mot grannens uthusvägg, s;1 det
dånade öfver hafvet.
Fienden låtsade segla i det lilla halfruttna
lidret borta vid porten, llan blef genom de
heta salvorna temligen ramponerad, men det
gjorde ingenting, ty det gamla rucklet stod
der till ingen nytta, ett tillhåll för råttor
oc i kattor.
Chefens uppsyn förmörkades, hans blick
stirrade bistert utåt horizonten, d. v. s. i
riktning mot port< n. Upprepade gånger förde
ban sin kikare till ögat, och ändtligen ljöd
hans bestämda röst: Seglare i sigte!
Alla man på däck i ilande fart, livar och
en med handen öfver ögat och stridslystna
blickar spejande ut öfver hafvet. En häftig
ord vexling uppstod mellan kapteneu och lians
närmaste man om huruvida det var eu fransk
eller spansk flagg.
Hjalmar, andre löjtnant, påstod, att
fienden bar norsk flagg, hvilket visade sig vara
riktigt.
— Falsk flagg! — förmodade maskinisten.
— Möjligt, — medgaf kaptenen, som
oaflåtligt stirrade genom kikaren. Håll
kanonerna redo, ammunitionen pä sin plats.
Befallningarne åtlyddes punktligt, och icke
förr var en ansenlig mängd kulor uppstaplad
kring hvarje kanon, innan maskinisten
förkunnade:
Der skjöt hon I — Fienden hade
skjutit, men kulorna föllo akterut i sjön
— Nu firar hon flaggan och hissar
trikoloren !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
