Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 5
1llustiierad barntidning. 17
— Den stackaren känner sig så ensam, när
Käte är borta.
— Du tager en sädan mängd saker med
dig, alldeles soln om du ämnade stanna en
vecka hos henne, - anmärkte Alice och
såg upp från sitt franska thema.
— Det angår icke dig hvad jag tager med
mig, svarade Maud kort.
När monitüren som vanligt gjorde sin
sista rond denna qväll klockan l/a 10, syntes
ingenting ovanligt i Noras rum, men så snart
hon gått, rusade båda flickorna upp ur sina
bäddar och fortsatte att kläda sig, — i
hvilken sysselsättning de blifvit afbrutna af
signalen att släcka ljusen. De skulle hvardera
Ini tagit sig mycket väl ut i sina korta
lin-blommiga masslins klädningar och blå siden
skärp, om Maud ej haft ett så näsvist,
rustan utmanande ansigtsut tryck och Nora ej
sett så retligt nervös ut. Klädda i långa
regnkappor och bärande sina kängor i
handen, trefvade de sig sakta ut i tamburen,
öppnade ljudlösl ett af de låga fönstren och
kröpo ut på verandan. På sista
verandatrappsteget sutto de ned och utbytte’sina
tofflor mot kängor, hvarefter de smögo sig
ut genom trädgården till den skogsväg längs
hvilken man kom frän pensionens område
till dun lilla staden.
— Jag är glad att det icke är kallt,
anmärkte Maud.
— Tycker du ej det är kallt? sade
Nora. .lag fryser så att jag skakar. Jag
kommer bestämdt att förkyla mig och bli
sjuk.
Del är bara för att du är en hare,
— svarade Maud föraktligt. - .lag tycker
det är makalöst roligt att ha ett litet
äfventyr. Gossarne må nu bara icke ha tröttnat
att vänta. Gus Avery sade att vi in fl st c
vara der klockan tio, men gumman lJeggy
lofvade mig att öfvertala dem att vänta, om
vi ej skulle vara der på utsatt tid.
Jag önskade att vi hade en tretligare
mötesplats, sade Nora retligt. - Jag
tycker det är ruskigt att gå till en arbetares
hus och möta några gymnasister. Och så
känner jag icke alls Oiis Avery och du
känner icke hans vän, som skall komma med
honom för att hemta oss. Tiiuk om de äro
dåliga gossar?
— Du tror då alltid det värsta om andra,
- sade Maud.
11ur förskräckligt mörkt, det är här i
skogen, — utbrast Nora. Jag kan knapt
se handen för ögonen — o, så den der kon
skrämde mig! Hur i all verlden skola vi
kunna gå öfver ån i detta mörker?
— Ah, vi skola nog finna viigen, var icke
rädd. Men skynda dig, vi borde redan vara
hos Peggy.
— Tyst I — ut ropade Nora. — Jag hör
någon jemra sig.
— Lennora Lester, jag misstänkte alltid
att du var en kruka och nu vet jag det.
Det är ju bara vindens sus i trädtopparne.
De gingo nu tysta en stund tills de nådde
ån. Maud gick behändigt öfver den breda
trädstummen, hvilken tjenade som bro, lagd
tvärs öfver, men Nora blef obeslutsamt
stående på stranden.
— Stå icke der som en klumpig gammal
ko! - ropade Maud otåligt, men i
detsamma förändrades hennes uppsyn och bon
skrek till af fasa. — Barmhertige Gud,
Nora, se bakom dig!
Nora lydde hastigt och varseblef den mest
fruktade varelsen i grannskapet, en
lialf-galen, jättestor yngling, som nyligen blifvit
utsläpt frän dårhuset emedan ban var
obotlig. Hela nejden hade protesterat deremot,
em edan ban led af mordgalenskap och under
ett af sina anfall begått ett hemskt mord.
Du rör dig icke! — sade han groft
och lade sin hand tungt på Noras axel.
Jag iir tullvaktmästare här och tillåter
ingen att gå öfver min bro denna tid på
natten. Nej se på flickan der, hur bon
springer. Ja ja, jag har den onde anden
inom mig och hon vet det.
Nora blickade åt motsätta stranden och
såg Maud springa af alla krafter i riktning
åt Peggys stuga.
Du kan icke springa efter henne, —
sade dåren och knep Nora hårdare i axeln.
Jag tillåter det icke, och jag är herre
här, ser du.
Nora kände alt hennes mod återvände
nu då hon var öfverlemnad åt sig sjelf.
— Åh, — sade hon så lugnt hon kunde,
— jag vill visst icke följa henne. Jag skulle
ej kunna gå öfver den hala stocken och jag
tror ej att ni heller skulle kunna det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
