Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
NYA TItOLLSLÅNDAN.
N:o 3
— Mösset är icke någon amfibie, - in-|
vände urin bror, ocli i nästa ügoublick
snarkade ban.
Mössen fortforo att kalasa bland de tor-,
kade växtenia ocli jag kände mig
öfverväldigad af trötthet. Jag hade ännu så
mycket medvetande qvar att jag med stilla
glädje kunde helsa den annalkande sömnen.
Dä kände jag något, som kröp öfver min
hand och yrvaken satte jag mig upp i sängen.
— Hvad var detta, måntro? - - tänkte jag
och afundades Karl hans ostörda sömn. Från
sängtäcket, från väggen, från bordet hördes
ett besynnerligt, fint knastrande ljud, som
om otaliga små verktyg varit i färd med att
uträtta något. Jag kunde icke neka mig
tillfredsställelsen att puffa i Karl, som
kanske just detta ögonblick belåten vandrade
omkring i någou zoologisk trädgård.
— Karl, — skrek jag, — hvad är nu
detta igen för ett spektakel?
Karl mumlade något om hänsynslöshet,
men reste sig dock upp i sängen och
lyssnade.
- Det är verkligen ett ovanligt ljud,
-sade han och lyssnade sömnigt. — Vänta,
jag skall tända ljus I
i nästa ögonblick var ljuset tändt, och i det
min bror lyste omkring sig i rummet,
utbrast han plötsligt.
— Mina larver ha krupit ut nr asken.
Någon liar visst lemnat locket på glänt.
— Du menar väl icke mig med Buågon". —
Jag skulle visserligen med största nöje för
gifta dina larver — men släppa ut dem ...
Bror Karl steg upp och vandrade med
ljuset i hand kring väggarne, ihopsnmlaude
sina förrymda skatter. Undertiden höll han
föredrag för mig om larvernas skapnad ocli
utveckling. Jag lyssnade temligen sötsurt
och önskade dem alla dit pepparn växer.
Att se Karl gå omkring i bara skjortaifmed
det fladdrande ljuset i bauden; att se honom
stiga upp pà stolar och krypa under skåpen
for att fasttaga sina rymmare, det var så
löjligt, att jag fröts min förargelse måste
skratta. Ändtligen hade ban fått sin hjord
samlad igen och inspärrad i asken. En
grekisk gramatik blef lagd på locket, så nu
kunde man väl ändtligen få ro.
Jag slumrade in och drömde ljufliga
drömmar. Jag tyckte mig ösa Karls ineuageri
i en bottenlös brunn och sätta mig sjelf på
locket för att hindra kräken att krypa upp.
Men i detsamma gled något kallt och
fi.k-, tigt öfver min arm, och jag flög upp
klarvaken i yttersta förfäran.
— En orm, en orm! — skrek jag och
slungade krypet pladask utåt golfvet.
Karl vaknade vid mitt skrik.
— Du väcker ju bela huset, — sade ban
förargad. — Kantänka, om det också var en
oskyldig suok. Snolceii . . .
— Tyst, kom nu icke med dina
välsignade. föredrag, — skrek jag rasande. — Jag
står icke längre ut. Jag säger att pappa
gör en ända på detta elände och bränner
upp dina pytsar och askar . . .
— Fy, skäms du icke! — sade Karl, som
i sin tur blef ond. — Skall du bli en
tapper karl och ids vara rädd för några
oskyldiga djur! Våra förfäder bodde oförfärade
i skogarne bland uroxar och . . .
— Det. skulle bara fattas, att vi hade en
uroxe också i värf. rum I ilen kunde du få
tag i en sådan, så tog du visst ingen
hänsyn till mig.
— Sladder! Du vet mycket väl, att
ur-oxarue behöfva andra lifsvilkor, ätt jag kan
bjuda dem i ett rum. Dessutom borde eu
gymnasist, som du, veta, att uroxarne
numera finnas blott i skogarne i Lithauen . ..
— För mig få de gerna finnas på månen,
- knorrade jag och kröp under täcket.
Mina nerver voro emelleitid så oroade, att
jag låg klarvaken tills det dagades.
Gryningen lugnade, mig litet, och jag kände ett
innerligt behof att få sofva. Men då
började ett väsen bland dufvor och
kanariefåglar, så jag trodde mig mista förståndet.
Ekorru vaknade och bet mig i stortån, som
jag sträckt fram under täcket, kort sagdt,
herr doktor, det var en natt, som vi aldrig
upplefvat.
Och icke blott en natt, utan flera på
hvarandra gick det till på samnia sätt, och
slutligen miste jag alldeles förmågan att sofva.
— Ja, det kan då en katt begripa, —
sade den gamla beskedliga doktorn. — Jag
skall skicka dig ut till landet, der skall du
nog få din sömn tillbaka.
Han höll ord. 1 denna tysta, landtliga
vrå grassera mössen blott i uthusen; jag
sofver allt bättre och finner mig förträllligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
