Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 nya titollslåndan. NlO 4
att man tyckte sig ej läsa en berättelse,
utan se deri, höra den ocli taga i den ined
händerna. Och så kände inan sig frisk och
glad och vamihjertad, när nian läste Linnea.
Der märktes knapt en förmaning att vara
god, lydig, flitig och sanningskär,"och likväl
blef man det, utan att veta huru. Ty der
var den rätta kousten att lära barn blifva
goda menniskor! nog förstå de det af
berättelsen, utan att det behöfver matas i dem
med sked.
Så blef Onkel Adam gammal och grå, men
i sin kärlek till barnen förblef han
beständigt ung. Han var nära 60 år, när han
lärde sig kousten att skära bilder i trä för
att Linnea behöfde träsnitt, ty sådana voro
dyra och icke lätta att få i Linköping. Och
vid 70 år roade han sig att göra vackra
landskap af mossa och vexter, ordnade på
en träskifva. Aldrig ville han vara sysslolös;
en arbetare var han alltid, och ingen har
skrifvit som ban om arbetets ära.
Icke mångeu har med en så vaken blick
och så klart omdöme, som Onkel Adam., lärt
känna lifvet ocli menniskorna. I)et var en
glädje att höra honom berätta! Och likväl
älskade han menniskorna med alla deras fel
och dårskaper. Han hade sjelf varit fattig;
hur skulle ej han vara alla fattigas vän?
lian tyckte sig ej vara bättre än någon
annan, tvärtom. Och när ban hörde sina
skrifter berömmas, svarade ban: jag är ingenting
annat, äu Guds fattige renskrifvare.
I en af sina berättelser omtalar ban en
ung flicka, som var med om att möja kyrkan
för söndagen när skriftskolebarnen skulle
gå till nattvarden. Der var Frälsarens bild,
och Hickan lade en hvit neckros i bildens
hand. En ung man såg detta och förstod
deraf, att hon och ingen annan skulle blifva
hans brud. Detta blef hon och blef i mer
än 50 år densamme unge mannens trogna
lifstidsvän. Sådan var Onkel Adams och
hans lleddas egen vackra lefnadssaga. De
fingo behålla två kära barn, och det var
med dem. som det brukar heta om sagornas
hjelte och hjeltinna: „De lefde lyckligt
tillsamman i niånga år".
Jag såg dem i deras enkla hem i
Linköping. Der var ej högt till taket, men ej
heller långt till den sanna lyckan. Han var
en vis man. som kunde på sanna gång vara
ett godt barn, och bon en förståndig
husmoder, som kunde följa och leila den vises
tankar. Sä skall det vara. I Guds kärlek
åldras man icke. Onkel Adam var i sitt
Sü:te år, när ban d. 31 Jan. fick hvila sitt
trötta hufvud. Mins honoin, bani, ty han
bar älskat dig!
Z. T.
-^^–
En utvandrares äfventyr.
Berättelse frön Finland och Anwrilca.
(Forts, frön N:o 3).
Det var icke mycket engelska vi hunno
lära oss på den korta tiden, men ombord
på Umbria få vi öfva oss.
Det var en kall och blåsig
Oktobermorgon då vi lemnade Tavastehus. Tant Sofie
och .Mellida följde oss till stationen; i sista
minuten kommo också Here af gossarne, äfven
Axel. De voro alla mycket vänliga och
Wäinö höll ett slags tal till mig, hvarefter
lian på klassens vägnar öfverräcktc mig en
präktig karta öfver Amerika. Jag var glad
att de kommo, redan derför att Mclüdas
snyftningar så när hade narrat mig att gråta.
Stackars Mellida, för henne var vår afresa
en bitter sorg, och Amerika ett
förskräckligt land uppfyldt af menniskoätare och vilda
djur.
— Ska* — ska’ jag inte, — snyftade hon,
— springa öfver till Pehkoses och köpa litet
färskt bröd? Hvem vet när frun får smaka
en bit ordentligt bröd .... och voj, voj,
Karl som tycker så mycket om tippor! Hvad
skulle de kunna baka i Amerika.
— Men kära Mellida, du vet ju att
Aine-rikanarne äro civiliserade menniskor. De
ha både bröd och mycket annat.
— Måntro det? Frun vill bara trösta
mig; annars så berättade handelsmans Kalle,
att der fins bara svarta negrer och ett slags
röda negrer också, iudjaner di kallar.
Aldrig har jag hört om annat än svarta
negrer, men så sa’ han.
Vi måste trösta Mellida pä allt sätt, men
det sista vi sågo på perrongen, var ändå
hennes uppsvullna, röda ansigte, vått af
tårar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
