Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 5
1llustiierad barntidning.
27
I Helsingfors gingo vi genast ombord på
Sirius. Det var fortfarande kallt, och så
snart, vi lemnat hamnen, funno vi att det
blåste duktigt ute på Finska viken.
Karl, — sade mamma med ynklig rost,
— jag mår förfSHigt illa, jag börjar
bestämdt strax att ropa på Ulrik.
Hon var mycket blek, men jag kunde ej
låta bli att skratta.
— .Tag för min del ämnar icke bli
sjösjuk. Kapten säger, att man skall äta
duktigt och linda en duk hårdt om magen, så
mår man som perla i guld på sjön.
— Ja, ät du min gosse, (hu hvad jag
mår illa) och linda dig också; du kan gerna
för mig bli ett lindebarn på nytt (aj, aj, jag
måste gå ned . . . .) men kom icke och
tala om mat med mig .... nej nu står
jag ej ut längre.
Jag var nog grym att skratta med full
hals, när jag hjelpte mamma ned för
trapporna. Då jag åter kom upp på däck ringde
middagsklockan. Kaptenen lät mig sitta
bredvid sig och jag var stolt öfver min
duktighet på sjön; endast en annan passagerare
hade infunnit sig.
— Nå Karl, - sade kaptenen, tag för dig.
Du mår väl inte illa?
— Tackar, nej visst inte.
— Se här är anjovis, små köttbullar och
varm pirog. Tag för dig och ät, min gosse;
Salt fisk är bra för den som har anlag att
bli sjösjuk.
— Det har jag inte, - försäkrade jag
med munnen full. Jag var mycket hungrig
och gladde mig åt den präktiga middagen,
ßlåsten hade tilltagit, och det gungade så
att jungfrun, som kom in med faten, ibland
kastades hjelplös mot solfau eller dunkade
oss i ryggen ined en karott.
— Mamma sjösjuk, hvasa? — mumsade
kaptenen. — Ja se, fruntimren de äro liksom
litet klena af sig, de tåla icke mycket.
— Nej, fruntimren tåla icke mycket, —
instämde jag, men i detsamma kände jag
en underlig hvälfning iuotn mig.......
En half timme senare hade jag under
stor jemmer skänkt piroger och köttbullar
åt Finska vikens böljor. - Återstoden af
resan öfver till England blef för mig dels en
förtviflad kamp med Ulrik, dels trefliga stunder
upp på däck med kaptenen och matroserna.
Vi passerade Gotland och Öland, men
på så långt afstånd, att de syntes endast
som ett streck vid horisonten. I
Köpenhamn stannade. Sirius några timmar; vi gingo
i land, åkte i spårvagn och drucko
choko-lade med bakelser i ott konditori. Jag
förstod knapt ett. ord af danskan, mon hvad
voro mina lidanden i Köpenhamn, der jag
förstod nästan ingenting, möt hvad jag skulle
få lida i England, der jag förstod mindre än
ingenting?
Det var en grådaskig, regnig dag vi
landade i Hull; man såg ingenting annat än
dimma och dunst. Karlar med blåfrusna
händer, gula polisonger och röda näsor gjorde
tecken åt oss och skreko obegripliga ord.
Det skulle betyda: vill herrskapet ha en
cab? Men hvem kunde begripa hvad de sade?
Om vi blott hade haft fröken Solqvist
häri - Nu funno vi med förskräckelse, att
hon hade talat redigt, som den redigaste
garnhärfva, i jembredd med dessa
förbistrade engelsmän.
Snart sutto vi emellertid lyckligen inlåsta
i en tredje klassens kupé på viig till
Liverpool. Här låser nemligen konduktören
kupéerna, som äro smala, med en sofla på
hvardera sidan. Hej, så det bar af tvärs
igenom England! Kaptenen hade berättat
mig, att det fins ett iltåg, kalladt „den
flygande skotten", som går på aderton timmar
mellan Edinburg och London. Vår resa
varade endast fem timmar.
Vid en station köpte vi ett slags små,
tunna smörgåsar med lcorf och senap
emellan; de engelska gossarne, måste icke vara
några smörgåsätare, ty jag slukade fyra
par i en blink, på kortare tid än två
ordentliga sura smörgåsar hemma i Finland.
Vi foro, nej, vi flögo fram genom ängar,
gröna ännu, ehuru det. var i Oktober, förbi
små snygga bondgårdar med qvarnar,
ankdammar och stora höstackar; fälten voro
afdelade med snörräta bäckar, mellan hvilka
kor, stora som elefanter, betade. Då och då
kommo några bleka solglimtar; annars var
luftan grå och kall och en besynnerlig,
genomträngande stenkolslukt kändes öfverallt.
„Vi komma att lukta engelska", —
skämtade mamma, — „förräu vi lära oss
tala det."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
