Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 7
ILLtTSTHEIlAI) I3AKNTIDNINQ. 37
till anfall inot en större sluten trupp oeli aldrig
går denna förfärliga stund ur mitt, minne.
Vi hade på kedja arbetat oss fram genom
de frodiga rågåkrarna på ställen framför
kyrkbyn, der de ryska jägarene lågo väl dolda.
Det giek långsamt men det gick ändå, och
nu samlades vi vid kanten af det stora sädes- ,
fältet, soin rördes liksom af en storm.
Björnstjerna, v. Otter, Surenuin m. ti. af
Adlercreutz’ egna adjutanter voro med oss — nu
uppmarscherade plötsligt en rysk
linieba-taljon i sluten ordning, den gjorde halt inom
godt gevärshåll, vi sågo dem göra
halfvänd-ningen till „färdigt gevär", vi sågo dem lägga
an. Solens strålar glänste på de 500
bajonetterna, hvilka glödde med en dyster
blodröd glaiw, der de nu, långsamt och
regel-messigt som på ett exercisfält, höjdes och
alla stirrade oss i ansigtet.
Från detta ögonblick och till dess salvan
ljöd kan jag gerna säga, att mitt hjerta stod
fullkomligt stilla; jag tillslöt ovilkorligen
ögonen, en här af tankar rusade blixtsnabbt
förbi min själs ögon, en varm, ödmjuk
bönesuck till den som ensam styrer så väl
menniskors öden soin kulors lopp, en sista tanke
på de kära i hemmet, en sista blick på den
milda, strålande sol, som jag kanske aldrig
mer skulle återse, allt detta hann jag
märkligt nog erfara på de sekunder, som förflöto,
innan salvan lossades.
Och nu — nu — kom hon, hemskt brusande,
smattrande, hväsande som orkanen -
förvånad blickade jag omkring mig, sex man såg
jag ligga der döda och sårade, det var aili,
ocli i detsamma hördes en kraftfull röst
glädtigt ropa:
— Se så, gossar, nu är det värsta öfver,
nu skola vi tala litet vid grönrockarna
mellan fyra ögon, gå på marsch I
Det var vår bataljonschef, den käcke,
till-tagsne och oförvägne. v. Hertzen.
„Hurra", ropade vi och rusade på.
Ryssarne skulle ladda om, för att ge oss än en
salva, men innan de ens fått ner krutet, än
mindre kulan, voro de finska björnarne med
Sina långa bajonetter midt i bland dem
Kampen räckte blott ett par minuter, ty snart
bröto ryssarne sig ut ur ilen fruktansvärda
omfamningen och togo till benen med
berömvärd enighet, under det (le skreko:
„niskin-gela, niskingela" (förloradt, förloradt).
Vid andra kompaniet stod en trumslagare,
en lång, förskräckligt ful yngling om 16 år,
som alltid varit ett mål för bela kompaniets
skämt och speglosor, tafatt och otymplig
som ban i högsta giad var. När anfallet
började, stod ban på högra Hygeln, bredvid
kapten 1?, lör ;itt slå signalen; vid (le första
skotten bleknade ban förfärligt, och ju längre
vi framträngde, desto mera förskrämd syntes
ban. till dess, vid ett motanfall af fienden,
hvarvid lians närmaste man träffades af en
kula i hufvudet, han med ott ångestrop vände
sig oin till flykt. Kaptenen, som på en stund
ej hört trumman, ocli som trott dess bärare
fallen, fick i detta ögonblick i dess ställe
syn på denne, der ban af alla krafter
ansträngde sig för att komina undan. Med en
qväfd ed rusade kapten li. på ilen långe
ynglingen, ryckte mössan af hans hufvud
och skrek med raseri i lians öra:
Din usling — du är inte finne, du I
De orden grepo gossen i hjertat, hans
beta finska blod svallade med ens öfver;
hvad för något ? röt ban till, -är jag inte
finne! Och med dessa ord kastade ban åter
fram sin trumma, slog till anfall och i
storm-marsch gick han ensam fram mot de begge
ryska kanonerna på kullen.
Vi hade kastat oss ned på ömse sidor om
vägen, beskjutande kanonserviscn och
betäckningen, kapten B. skrek åt sin trumslagare
att vända, men förgäfves; allt mera dånande
föllo hans slag, ju närmare lian kom mot
sitt mål: fiendens kanoner; vi sågo honom
stiga upp för branten, alltjemt rytande: — är
jag inte finné, jag? Då stannade ban
plötsligt, vacklade och föll i samma ögonblick
ban slungade ut sitt sista: jaså, jag är inte
fin . . En rysk kula satte punkt midt i
meningen och med krossad panna störtade
den präktiga pojken baklänges.
När vi stormat ocli kommit upp till
kanonerna, återsågo vi vår kamrat, ban låg på
ryggen, de vidöppna ögonen blickade ännu
botande mot fienden, de fula, grofva dragen
voro nu likasom förskönade och det. stoita,
triumferande leende, sojn stelnat på lians
[ läppar, tycktes ännu i döden fråga: — är jag
’ inte finne, jag?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
