Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
nya titollslåndan.
NlO 4
kände, att krafterna begynte svika. Icke en
menniska syntes till i denna snööken, icke
ett spår ai’ menniskofot att följa. Det
val-ödsligt. och hemskt, tårarne begynte porla
fram och hennes modiga lilla hjerta skälfde
af ångest.
— Gode Gud, skall jag aldrig komma
fram ?
Hennes steg blefvo allt långsammare. Hon
förmådde knapt lyfta sin fot och föll ofta
omkull, men reste sig igen och släpade sig
fram med förtviflans ihärdighet.
En släde med en karl och en qvinna kom
åkande förbi henne.
— Får jag följa med? — had hon i en ton,
som bäfvade af ett sista hopp. Men hennes
röst var för svag, de hörde henne icke, de
körde förbi. Qvinnan sade, när de hunnit
ett, stycke framåt: — den stackaren, så
frusen hon såg ut!
— Ja, — sade karlen, — hon får klifva
duktigt på för att ej frysa ihjäl i qväll.
Släden försvann, lemnande det dödströtta
barnet att ensam finna sin väg i snöyran.
En snyftning af förtviflan, en sista spejande
blick efter räddning ocli så sjönk hon ned
i drifvan, som kändes mjuk och välkomnande.
— Mamma, jag orkar ej mer . . . var ej
ledsen på mig . . .
När en af granuqviunorna morgonen derpå
kom in till Lena, fann hon henne död och
Maja borta
— Sådan otacksam unge, att lemna
mor sin ensam i hennes sista stunder, —
mumlade guinman och sönderklämde
harmsen eu tår i ögonvrån.
Men släden med karlen och qvinnan
återvände om morgonen samma väg öfver isen.
Yrvädret hade upphört, och solskeuet smekte
åter det hvita perlströdda isfältet. 1 en
drifva funno de flickan, som de åkt förbi,
llon låg framstupa, som om hon famnat sin
hvita kudde, och snön hade bredt sitt täcke
lätt och mjukt öfver hennes sista bädd.
— Herre Gud, att vi icke togo henne med
oss i går qväll| — jemrade sig qvinnan,
medan de hjelptes åt att lyfta henne upp i
släden. De sökte återkalla lifvet, men
förgäfves, och tysta och försagda fortsatte de
vägen hemåt.
Min första strid.
Dem gamle majoren.t berättelse.
Jag hade nyss fyllt nitton år, dä jag på
våren 1808 med mitt regemente kom öfver
till Finland. Den finska ainién kämpade som
bäst mot den flerdubbla ryska öfvermakten
ined oförtröttadt hjeltemod, ett hjeltemod,
så mycket vackrare, som nästan från första
stund en hvar, trupp som befäl, insåg att
alla dessa oerhörda lidanden och försakelser,
all denna lågande fosterlandskärlek, denna
lysande tapperhet skulle vara fruktlösa. Och
hur skulle det. kunna vara annorlunda med
en halft galen och dertill af sina närmaste
tjenare missledd och bedragen kung, en
enögd gammal goddagspilt och hofman till
anförare, som aldrig fört befäl i krig, och ett
kommissariat, som använde de få och
otillräckliga tillgångarne på det förvändaste sätt?
Det var på Lappos oförgätliga slätt jag
första gången öga mot öga mötte fienden.
Jag hade ofta af de gamle hört talas oin
„bloddopet", om „första bataljen", om alla
dessa fasor och ohyggligheter, men jag kan
ej säga, att det på mig gjorde det intryck
jag väntat. Min första känsla var — rädsla;
ja rent ut sagdt, jag var rädd och jag är
öfvertygad om, att de flesta rekryter, som
första gången äro i elden, om »le ej skämdes
för kamraterna, skulleallesammau söka gömma
sig undan. Den andra var en gränslös
förvåning öfver att jag efter första
sammanstötningen ännu var vid lif; efter en timme var
all fruktan borta och jag kände endast, en
vild brinnande ifver att komma först fram
till kanonerna på backen der framme vid
kyrkbyn.
Man märker i stridens förbittrade timme
så litet af hvad som föregår omkring en; de
sårades och dödades jämmerskri öfverröstas
af kanonernas och handgevärens dån; de
kringströdda liken, öfver hvilka man hoppar,
blodpölarne, i hvilka man vadar, de
sönderslitna lemmarne af menniskor och hästar,
allt iiihöljes i täta skyar af krutrök och
damm, så att man oftast ej ser mänga steg
framför sig, hvartill kommer, om man är
officer, ansvaret för truppens ledning, som
hvilar på en. Det utan tvifvel svåraste
ögonblicket är, dä man för första gången gär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
