Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
illustrerad barntidning.
N:o 7
med pappa och lokomotivförarn och sett
hur de bära sig åt.
— Ja men . . .
— Se der kommer Johan, vi skola be
honom konnna med. Hör du Johan Hanna
och jag ämna fara till nästa station med
Pantbern. Vill du komma med?
Johan, lokomotivförarens son, var 11 år
gammal och nästan ett halft hufvud längre
än Ben, som var bara 8 år. lian sade
genast snusförnuftigt,: — det kunna ni visst
iutc, det kommer snart ett godståg derifrån
och då skulle vi stöta tillsammans.
Dessutom förstå ni er ej på att föra lokomotivet.
— Men du kan, Johan, — invände Ben.
— Du måste komma med och vi behöfva ju
icke fara ända fram till stationen, eudast
ett litet stycke framåt bara för ro skull.
— Det voro rysligt roligt — sade lilla
Hanna.
Johan kände sig mycket smickrad. Med
händerna i byxfickan och med vigtig min
betraktade han Pauthern, som stod afsides
från de öfriga lokomotiven, och rökte lugnt.
Det var en liten stilla station, intet tåg
väntades på en stund och ingen menniska
syntes till. Stationsinspektorn och karlarna
passade på och togo sig en lur i
cftermid-dagsvärmcn.
— Nå så kom då! — sade Johan. — Vi
kunna ju fara ut ett ryck.
Han hade ofta följt sin far på dennes
resor och tyckte sig ha god reda på hur man
skall föra ett lokomotiv. Gossarne hjelpte
upp Hanna, som klappade i händerna och
ropade af förtjusning när hon fann sig
stående så högt och ännu till på köpet i ett
riktigt lokomotiv.
Det är alldeles som att rida! — jublade
hon. Ett sådant lustigt fönster, och en
sådan stor klocka och se på alla dessa
skrufvar!
— Ilör ingenting, Hanna, utan stå stilla,
— kommenderade Johan. — Hjelp mig Ben,
att vrida på skrufven här.
— Låt mig, ropade Ben ifrigt, — jag
vill föra lokomotivet.
— Nej, du kan inte. Du kan få göra
det när vi konnna tillbaka.
Johan tryckte på skrufven, som lät åugau
strömma ut genom lokomotivets stora pipa.
Det pustade och stönade, puff, puff, och så
satte sig det stora lokomotivet i gång.
Hanna skrek och skrattade, och båda
gossarne sågo med förtjusning huru det
aflägsnade sig från stationen. Snart tyckte de
dock att de ville vända om, och Johan
försökte vrida oin skrufven, som skulle stanna
maskinen. Men förgäfves! Skrufven var styf,
hvilket var en stor lycka för barnen, ty om
de hade kunnat skrufva upp den belt och
hållet, så hade lokomotivet nu gått med en
svindlande fart. — Nu deremot gick det
endast sakta framåt.
De tre barnen sågo förskräckta på
hvarandra och försökte åter med all makt att
vända skrufven.
(Forts.)
Om gossar.
(Ur Amerikanska ungdomstidningen : ’The Young
ldèa." Af en 7 ,lrs flicka).
Gossar äro män, som ännu icke hunnit
bli lika stora som deras pappor, och flickor
äro små qvinnor, hvilka med tiden växa upp
till fruntimmer. Mannen skapades före
qvinnan. När Gud såg på Adam, sade ban till
sig sjelf: — nåväl, jag tycker att jag borde
kunna göra något bättre än som så, — och
derpå skapade han Eva. Gud tyckte så
mycket mer 0111 Eva än 0111 Adam, att det
allt sedan dess har funnits många Hera
qvinnor, än män i verlden. Gossar äro ett
plågoris. De slita och nyttja upp allting utom
tvål. Om jag finge råda, så skulle hälften
af alla pojkar i verlden bli små flickor, och
resten blefve dockor. Men min pappa är
så snäll, att ban måste ha varit en liten
flicka när ban var en liten gosse.
Sländans nyheter.
April bar kommit.. Soleil baddar på
drifvorna, som ännu resa sig manshöga på
många ställen. Med rätta borde vi ju nu
se gräset titta fram, men April, April, April!
Det fins inte så stora skälmar under solen,
som Aprillus och Maja, de lura oss år efter
år, och ändå äro de alltid lika efterlängtade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
