Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
nya thollslandan.
N:o 15
eld i sofrummen, gick till brunnen efter vat- |
ten. Till frukosten åt hon strömming, hålkaka,
potatis (doppad i stekflott) och skummad
mjölk. Sedan städade bon sofruniuien,
diskade, blankade stöfiar, skurade knifvar,
borstade kläder, sydde pà maskin ät Eugenie.
Dukade, passade upp vid middagsbordet,
diskade, fylde och putsade lampor, sydde
pä maskin, dukade, diskade och bäddade
sju sängar. Klockan 10 lade hon sig på
den hfirda halmmadrassen, drog den grofva
filten öfver sig och somnade genast.
il.
Följande dag sof Eugenie till klockan elfva,
satt i nattröja och drack kaffe, pratade om
balen, var trött och dåsig bela dagen. Litet
polka och virkning. Pä eftermiddagen
lappning af en tröja som varit under arbete i
tre dagars tid. En qvart timme polka.
Servering af thé och prat. Klockan 10 kröp
Eugenie i sin mjuka bädd, stälde lampan
på nattduksbordet och framtog en roman som
hon läste till inemot klockan tolf på natten.
Lena steg upp klockan 4, det var
smällkallt och kolmörkt. Hon gick till tvättstugan,
högg upp vaket med en isbill, gjorde upp
eld och bar vatten. Hon tvättade ända till!
middagen, stod på det kalla, stenlagda
golfvet, det drog från den isiga dörren och det
enkla spruckna fönstret, luten sved i fingrarne,
hvilka blefvo nästan hudlösa af gnuggandet.
Efter middagen stod hon ute på
klappbryggan, isbitarne klingade i vaket dä hon sköljde
kläderna, och vattnet rann ned öfver henne
så att kjolen, tröjan och strumporna blefvo
isbelagda. Då hon i skymningen kom hem
bytte hon om kläder, eldade i rummen,
dukade, diskade och bäddade sju sängar. Gick
till kojs glad och tacksam öfver att den
mödosamma dagen var slut och att det var
sömlag i morgon. Maria.
’Sr-jKffZ/lv-r-*
En mjölnargosses hjeltebragd.
Ur en svensk tidniug.
i pril hade kommit blid som ett lam, men
jjip tog farväl som ett lejon. Den sista
dagen i månaden började med regn, storm
och tung, kall dimma öfver bela Norrland
Den dystra, mörka, kalla dagen var snart
till ända; men det våldsamma regnet och
den häftiga stormen, som ända sedan
daggryningen hemsökt storbyn vid elfven,
fortfor med oförminskadt raseri, lllåstcu for
hvinande kring husknutarne och piskade
våldsamt i ansigtet de få fotgängare, som
vågade sig ut. De nakna träden vrcilo sig
klagande, i det tunga droppar störtade ned
från de knakande grenarne. Den höga
fabriksskorstenen tycktes vackla i stormen,
som tjutande anföll den från alla sidor.
Vädeirtöjlarne gnisslade och gnälde — och
midt under all denna oro i naturen svähle
den väldiga elfven upp och sprängde
vinterns bojor. Ett skarpt, knakande ljud
hördes från den breda bro af is, som sträckte
sig från strand till strand, och små
vattu-fiodcr började här och der porlande och
plaskande söka sig väg fram öfver den frusna
ytan.
Fabriken och de stora qvarnarne längre
ned vid elfven voro redau stängda för
dagen. Landthaudlarne hade slagit igen sina
butiker och tillskrufvat luckorna. Här och
der i arbetarbostäderna glimmade dunkelt
genom dimman ljus i fönstren, men eljest
var allt mörkt och dystert, och regnet
smattrade skarpt mot fönsterrutorna.
Få menniskor voro ute. och dessa få
syntes blott i yttersta nödtvång trotsa regnet
och stormen, ty de skyndade sig fram på
de af regnet uppblötta bygatorna och
huttrade och ryste, då blåston slet och ryckte
i kläderna, och regnet och den kalla
dimman trängde sig igenom hvarje tråd.
En högrest man, höljd i en stor, vid
regnkappa, gick raskt uppför bvns storgata.
Vid ett för blåsten starkt utsatt hörn var
han nära att stöta omkull en storväxt pojke,
som stod framför bagarbutikens fönster, der
det ännu flämtade en rykande fotogenlampa.
Gossen säg med begärlighet på de innanför
fönstret utbredda skorporna och kringlorna.
— Hallåh! ropade mannen och tog ett
steg tillbaka, — jag hade ju så när
sprungit omkull dig, gosse — Han såg närmare
pä den genomvåta, blåfrusna varelsen
framför sig och fortsatte: — Hallåh! Är det
du, Erik?
— .la, det är det, — svarade gossen och tog
den våta mössan af hufvudet, — ja, det är jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
