Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 13
illustrerad barntidning.
90
trappa i första våningen, der frukosten var
dukad i matsalen. Aldrig förr hade jag ätit
en så fin frukost och haft så mycket
uppassning. När jag såg jungfrun med sina lockar
i pannan, sina örringar och lilla hvita mössa,
tänkte jag på Mellida i sin fattiga bomulls
klädning.
Efter frukosten förde mamma mig genom
två stora förmak och ett vackert bibliotek
till en annan trappuppgång. Hon rörde sig
redan så säkert och lugnt som i våra egna
två rum och kök der hemma. Vi stego
åter två trappor upp, mamma öppnade en
dörr, och vi inträdde i en stor och präktig
sängkammare, lik den mamma bebodde. I
en hög länstol satt min far, insvept i
täcken och filtar. Jag såg ett par darrande
händer utsträckas mot mig och hörde en röst
säga: — min son Gari, min gosse,
välkommen hem? — Han omfamnade mig och
sedan mamma. Jag var både förlägen, glad
och sorgsen. Det var sft underligt att tänka
att denna fullkomligt främmande sjukling
med det bleka infallna ansigtet och de matta
ögonen var min far. Jag hade också svårt
att förstå honom ibland, ty han bröt ofta
pä engelska.
En sköterska med en bricka på armen
kom in och bjöd min far ett glas mjölk.
— Säg henne, - sade mamma mildt, — att
vi hädanefter skola dela omsorgen om dig,
min vän.
Qvinnan neg och aflägsnade sig. Min far
tog våra händer och började med sin svaga
hesa röst uttrycka sin glädje och
tacksamhet öfver vår ankomst. Han frågade om
vi voro nöjda med våra rum och sade att
det varit en tröst för honom under väntan
på oss att få iordningställa dem. Flera
gånger lade ban sin hand på mitt hufvud och
sade till mamma — ban liknar dig, måtte
hau likna dig i allt.
Kort derpå knackade det, och fyra herrar
stego in. En af dein medförde en stor
portfölj, ocli inin far presenterade honom
för mamma såsom en svensk jurist; de
öfriga voro amerikanare, affärsvänner till min
far. Jag tillsades nu att gå och sätta mig i ett
angränsande ruui, derifrån jag dock ej kunde
«udgå att höra hvad som talades inne hos
min far. Det gälde uppsättande af hans
testamente och af den svenske herrns för-
klaringar för mamma förstod jag att min far
var rik och att vi två, hon och jag, efter
min fars död skulle ärfva allting. Herrarne
qvarstannade öfver en timme, hvarunder jag
ständigt hörde orden „akticr," „kapitalM,
»dollars", och uCÖnts".
Slutligen tröttnade jag att sitta stilla och
begaf mig på upptcäktsresor kring huset.
Det skulle hemma hos oss varit ett riktigt
ståtligt hus. Det hade tre våningar, utom
bottenvåningen som innehöll kök och källare.
Två stora förmak med bela golfvet täckt af
ljusa sammetslena mattor funnos i första
våningen jemte ett bibliothek. I andra
våningen låg min fars två stora rum och ett
gästruin; i den tredje våra sofrum. Jag
gick omkring som i en undrande dröm.
] Kunde detta verkligen vara min fars hus?
Skulle det bli mitt hem också och jag få
ega all denna ståt ocli herrlighet ? Men om
min far var så rik, hvarför bada ban då
1 icke förr låtit höra af sig, ehuru ban visste
att, mamma måste arbeta för att förtjena
bröd åt oss båda? Hur mycket jag än
beklagade min far, kunde jag ej känna mig
riktigt kärleksfull och vänlig mot honom.
— Jag såg ej mamma förrän kl. 1 vid den
s. k. andra frukosten, eller „lunchu såsom
den heter här. De främmande herrarne
voro inbjudna De voro mycket artiga mot
mamma, som talade tyska med dem och
kallade mig „mister Charles". Det var en
tin måltid med kaffe, inånga slag af kakor
och frukter, huminersalad, och alla möjliga
rätter som jag ej kände till. Herr Steen,
den svenske juristen, talade ined mig och
sade, alt det var min fars önskan att jag
skulle komma i en skola pft landet, så snart
jag hunnit vänja mig litet vid språket, och
tanken att skiljas vid mamma. Detta ingaf
mig både förskräckelse och nöje Att kommu
i en amerikansk skola hade jag aldrig tänkt,
mig och att lemna mamma ännu mindre.
.Men herr Steen tyckte jag om. lian såg
så duktig ut, klappade mig uppmuntrande
på axeln och erbjöd vänligt mamma sin hjelp
så länge tills hon blefve van vid det liva
lifvet här i Amerika.
När vi blefvo ensamma, talade mamma
länge med mig. Det tycktes göra henne
ondt att finna min far som en rik man,
emedan hau nu hade haft ännu mindre ursäkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
