Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
ill08tuk11a0 ua11nt1dning.
N:o 15
par kallar jag sådana små hundrackor, som
kunna gläfsa, gnälla, till och med bitas, men
äro mera för nöje, än nytta i tjensten Du
kunna vara argsinta nog ibland, men ibland
också mycket roliga.
Ja, tala om jepparne med I
— Jag skall göra det, alltefter deras
ordning i niönsterrullen. Märken nu, gossar,
att. alla, som jag uppräknar, äro, så att säga,
historiska hundar, det vill säga sftdana, som
riktigt lefvat och tjenat under sina
sanfärdiga namn. Ingen enda gardist eller jeppe
är här en sannsaga; alla ha varit precis
sådana jag nu berättar för er. Och jag
berättar blott det, som jag sett ined egna
ögon. Andra kunna berätta märkvärdigare
saker, men detta är nu hvad jag mins
under min tid.
— Få vi vara med? — sade flickorna.
— Ja, sitt ned, här är godt rum. Jag
sätter mig på pallen, och ni sätten eder
rundtomkring mig på golfvet. Nu börjar
jag, sad’ fotografen, när han drog luckan
från titthålet.
Gardist N:o i. lian hette Fy/u.v och
var en hvit pudel med lång, ovanligt mjuk
ull. Jag var den tiden en förhoppningsfull
ung man om fyra eller fem år och mins
mycket väl huru Fylux bar min mammas
sykorg efter henne till staden, llan kunde
många konster, den trogna Fy lax. Han kunde
stå, styf som en st icka, med gevär på axel,
när man gaf honom en käpp. Han kunde
predika som prosten, hvilket inte var så
alldeles rätt eller artigt, mon inan hade lärt
honom stå med bakbenen på en stol och
fraintassarne på kännen, se morsk ut och
sinåskälla med grof basröst.
— Hur går Dalsten, när ban är piruin?
Fylax gick på två ben och låtsade ragla.
— Mon hur säger Löfvßjd åt Dalsten?
(Lofven var en polisbetjänt). Fylax
morrade. — Det var snällt, nu skall du få
socker. Men detta är min bit. — Biten lades
på golfvet, och Fylax rörde den icke.
Bra, Fylax! Detta är hunds bit. - Ivnups,
så var biten försvunnen, som kissen tog
korfvcn.
Jag behöfver ej berätta om Fylax eller
någon af lians efterföljare, att de, med
eller utan hundkoja, lågo ute i kalla vinter-
natten och icke släppte ett möss utan
bevakning till gården. Det var ju derför de
voro inskrifnc i gardet Bandhundar hade
vi aldrig i gården. Vi tyckte aldrig om
slafvar, allraminst om olyckliga arga fångar,
som ingen annan än husbond får klappa och
vara vän med
Fylax dog af ålderdom, sedan ban ännu,
sista julen ban lefde, fått vara med oin en
rar julklapp. Då skickades han, bärande i
sin mun ät husbond ett par sköna, mjuka
strumpor, spunna och stickade af hans egen
ull. Der var en vers på, och det är skada
att jag har glömt den, ty det var en
mycket vacker och rolig vers. *
Jeppe N:o i. Han hette Pip och var en
liten fet, svart, släthårig favorit hos barnen,
samtidig med Fylax, men lefde längre än
ban och dog till sist af för mycken
vällcf-nad. Det var barnen, som gifvit Pip hans
namn. .lag vet ej, om någon af er hört en
saga, som förr var på modet, men nu är
glömd. ^Prinsessans Pip" villades bort i
skogen, när kungens barn plockade bär, och
då lystes i alla kyrkor, att den, som
hittade Pip, skulle få en bel kammare fylld
till taket med rysligt goda saker, börjande
med äpplen och konfekt, som allt mycket
noga räknades upp. Och då gingo der alla
barn i riket ut att söka och hade underliga
äfventyr i skogen, till dess att en gosse och
en Hicka hittade Pip hos en gammal gumma.
Men barnen skulle ej få honom, innan de
ätit sju gånger sjuhundra iigg, utan att tappa
en bit af skalen, och der sitta de och skala
och äta i denna dag.
Barnen i vår gård hade nu hört den
sagan femtio gånger; derför skulle ilen lilla
trinda valpen också heta Pip. Och Pip var
barnens förtrognaste vän, i synnerhet när de
hade någonting godt att traktera med. De
klädde ut honom i dukar och löskragar,
bundo kängor på hans fötter och kunde
skratta ihjäl sig, när ban tossade förlägen
och ovig fram öfver golfvet. En annan
gång lades ban till sängs, skulle vara sjuk
och fick in sockervatten i thésked. Och
åter en annan gång skulle ban föreställa en
hare, och då lades ut snaror vid stolfötterna.
Pip gick i snaran, fastnade och drog stolen
omkull. Men då hände, att Pip tyckte detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
