Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 12
NYA TROLLS LähDAN.
115
rnljeriet vara för groft ocli skälde ocli bets
ocli fick ris, ocli si blefvo der tårar och
sockerbitar och afbön och pussa på hand,
tilldess att alla voro lika goda vänner igen.
Gardist N:o 2. Han kom efter Fylax
under min skoltid och hette Briffo. Det
namnet hade han fått efter en riddarcroman.
Riddaren Wolf von Wolflingeu red ut på
jagt, och alla hans hundar nämndes vid
namn, deribland Brifio. Trots dessa
ridderliga anor, var vår Brifio en ganska
bondak-tig gårdshund, stor, släthårig, svart och hvit,
utan ett gry af finare uppfostran, lian
utmärkte. sig ej heller genom något slags
konstskicklighet, men hade den stora meriten att
vara trogen och tillgifven Jag vet ej, om jag
skall räkna bland hans meriter, att han,
med all sin boudaktighet, visade en viss
partiskhet för så kalladt Jiättrc folk", det. vill
säga bättre klädt folk, ty Briffo bedömde,
som det brukas i verlden, menniskor efter
kläderna. Kom der en sämre klädd stackare,
ansåg Briffo honom för sin naturlige fiende.
Den tiden var rysk inkvartering der vi bodde
på landet, och vi hade bråk och bekymmer
för Briffos upproriska tänkesätt, ty ryska
soldater kunde ban för sin död ej tåla, det
minsta ban kände lukten af dem. Vi hade
ingenting emot de ryske soldaterne; de voro
fredliga, godmodiga menniskor, som kommo
till garden för att byta ut sina stora limpor
mot en filbunke eller annat, som smakade
dem till sofvelmat. Me Il Bhftü il"n dem i
benet, ban; fick stryk och kunde ändå ej
låta bli att nästa gång visa sig lika ohöHig.
Icke bättre mottog ban laukku-ryssarne, de
karelske arkaiigeliterne, som den tiden ofta
kommo till gärden med sina reiislar på
ryggen. Det var 1111 en gång Briffos krångliga
sida; ban kunde ej tåla denis fysionomi och
lukten af rofoljan från deras och ryssarnes
sinorlädersstöflar.
llritfo var ingen jagthund, fastän ban
härstammade från riddar Wolf von Wolflingen.
l’å sin höjd kunde hau förgripa sig på
några oskyldiga får, men ban var allt annat,
än hjelte. Han hade iiågongång blifvit skrämd
af ett bösseskolt,, och detta kom hau så väl
ihåg, att jag behöfde endast lägga an med
min käpp, som när man lägger an ined
en bössa, och Briffo tog genast till fötter,
allt hvad benen förmådde. Vi voro nog
goda vänner, och Briffo blef gammal i
gården, men huru hau slöt sitt stora ryska
krig, kan jag ej berätta, ty en sommar, niir
jag hemkom från skolan, var Brillo
försvunnen.
(Fortsattes.)
I postlådan.
öjpo tt bref kom tumlande ned i den
öfver-fylda postlådan.
— Var sä god och gif mig rum, — had
nykomlingen, ett, litet tunt hvitt bref, artigt.
— Jag är rädd att jag kommer litet sent,
men det är verkligen icke mitt fel.
— Får jag lof att fråga hvem ni är? —
frågade ett tjockt bref i brun öfverrock och
med simpelt utseende. — Jag måste be er
inte tränga på så der fasligt. Ni kunde, få
mina frimärken att lossna, och (let blefve
en skön historia.
Och det bruna brefvet såg myndigt
omkring sig, medan det idkeligcn puffade
undan de öfriga.
— Jag är adresserad till en liten flicka.
-begynte det andra blygt, — och jag iir full
af kärleksfulla ord.
— Pub! — afbröt det bruna brefvet
föraktligt
Då är ni ju icke alfärsbref. De enda
bref som äro värda att läsa äro
allärsbref-ven. Se på mig: jag iir adresserad till den
rikaste köpmannen i staden. Troligen är jag
fyld med 100 markor. Ilör hur jag skramlar?
— Skramla bäst ni gitter! - utbrast en
ljusgul liten biljett mod en krona i sigillet.
— Nöje först och sedan affärer, det är mitt,
valspråk. Jag bär en bjudning till en bal
innanför min jacka, 0111 ni vill veta.
Det bruna brefvet prasslade föraktligt och
två, tre andra i blå rockar instämde; de
innehöllo räkningar och sågo otretliga ut.
— Jag beklagar er, sade det bruna
, brefvet i öfverlägsen ton. — Ni äro så
ytterligt onyttiga; det iir ingenting
afiärsmes-sigt, med er. Tänk 0111 ni skulle innehålla
penningar liksom jag I Och det bruna prass-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
