Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 16
NYA THOLIiSLÄNJJAN.
123
kände och frågande bland uppasserskorna:
hvar fir äppcltortan? Ingen torta stod att
hitta i denna verlden; man måste söka åt.
giistcrne några skåpst ånd na bakelser. Jag
tittade i smyg under bordet och såg Pukki
sleka sig om munnen, ännu med smulorna
af den rara tortan i sina mustacher.
Naturligtvis låtsade jag ingenting veta, men efter
middagen gick jag till värdinnan, mamsell
Myrman, och sade till henne: hvad kostade
äppeltortan? — Var det herrns hund? —
Ja, förlät den snålvargeu, jag skall betala
tortan I
Det var icke enda gången jag fick betala
vackert för Piikkis fula oseder. Men hvad
ville jag göra? Ilan fick stryk, och så voro
vi åter vänner. Jag höll af honom, han af
mig. Mången enslig vinterafton sutto vi tvä
allena vid brasan, jag berättade sagor för
honom, och ban låg lyssnande med nosen
på mitt knii, betraktande mig med sina stora,
mörka, förståndiga ögon. När jag ej hade
tid med honom, roade han sig med att bita
på någon sten, som ban med mycket; besvär
släpat hem frän våra gemensamma
vandringar och lagt att skräpa på dörrmattan.
Så kom då det märkvärdiga slutet pä
visan, som den tidens barn kunde sjunga. Det,
var jultiden för mer iin 40 år sedan. Jag
reste frän Helsingfors till ett bröllop i
Österbotten. Pukki var icke bjuden och skulle
sladna i Helsingfors lins två af mina vänner.
Men nu var ilen ena af vännerna bjuden
till samma bröllop och reste några dagar
efter mig. När han såg Pukki otröstlig öfver
min bortresa, sökande mig och tjutande hela
dagen på trappan, beslöt han att taga bunden
med sig, för att bereda mig en glad
öfverraskning. De reste alltså, och Pukki fick
stundom sitta i släden, men vanligen sprang
lian efter. Det var en resa på 48 mil,
mångenstädes igenom stora skogar. Så hände sig
en månljus vinternatt, i en sådan stor skog
på gränsen mellan Virdois och Alavo
socknar, att Pukki sprang efter och hans
beskyddare sof i släden med pelskragen uppviken
öfver öronen, ty det var bistert kallt.
Skjutskarlen körde och tyckte sig höra något larm
i skogen, men hvad skulle ban bry sig derom?
Man hör så underliga ljud i skogen om
natten; ibland spricker en fura, ibland tjuter
en varg efter rof. Skjutskarlen körde pä.
När de kommo till giistgifvaregärden,
vaknade beskyddaren. — Missä koira ön? livar
är hunden? — Susi vei, vargön tog, svarade
skjutskarlen likgiltigt, för det var ban så
van vid der i skogsbygderna.
Min vän, som skulle beskydda Pukki, blef
mycket ledsen och ville vända om för att
söka honom. Men folket i gården
försäkrade, att detta skulle tjena till ingenting,
och så fortsattes resan utan Pukki. Allt
detta fick jag veta först vid återkomsten till
Helsingfors.
Nu vet ju ingen rätt huru min stackars
Pukki slöt sitt på samma gång så tjufsiga
och så ärliga, trofasta lif. Men jag
förestill-ler mig, att ban icke dukade under utan ett
hjeltcniudigt försvar. Jag hade sett. honom
besegra mycket större hundar, än ban sjelf,
och jag är alldeles viss på, att der måste
ha varit en stor skock vargar, som anfallit
honom från alla sidor.
Då måste j i slutligen den tappraste falla
för öfvermakten. Och att Pukki föll med
ära, det är så säkert, som att ban föll
mycket saknad af alla sina bekanta, utom
kök-sor och kattor.
ltarnen fälde ofta tårar vid slutet af
Piikkis visa, när der beskrefs huru
„Pukki ban stred som un tapper soldat,
Vauvau . . .
Och så blef ända han vargarnes mal".
Och dot sista vauvauedivau sjöngs med
sor-gelig tou, sa att man tyckte sig höra Piikkis
farväl till alla sina vänner och ovänner här
i denna elaka verlden.
(Forls.)
En utvandrares äfventyr.
i Horiltlolso frftn FinlnnÖ ocli Ainnrikn.)
(Forts. friVn N:o 14.)
fedn.il satte sig direktorn och sade: —
deklamation, ladies och gentlemen!
Strax uppsteg en af de största gossarne
och uppläste utantill ett poem. Efter
honom deklamerade en flicka och sedan ännu
två gossar och en Hicka. Alla läste högt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
