Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 17
illdstiierad barntidning.
125
Jag har nu varit hiir fyra veckor ocli
trifs ganska bra. Vi sitta en timme längre
]iä klassen än hemma, men Im mindre lexor.
Jag, som aldrig tyckte om att läsa språk,
är också glad alt nu endast behöfva läsa
två språk, nemligen engelska och latin. Det
senare gifver mig visserligen arbete, emedan
engelsmän ocb amerikanare uttala latinet
efter engelska språkets uttalsregler, men det
går nog ändå. I stället är jag på så myc
kel lägre klass, än der hemma.
Med mina kamrater kommer jag viil
öfver ens. Pitt är bortskämd, lian är en
rik plantageegares son från Carolina och
lians pappa har en massa frigifna svarta
slafvar, hvilka passa upp Pitt på hvarje steg
då hau är hemma. Men ban är godmodig,
sn ill och en lustigkurre som tycker 0111
roliga upptåg. Käte kunde jag alls icke med
först. Jag tyckte hon var så olik de
flickor jag sett, att hon var vigtig och liksom
ville beskydda mig. Men en händelse, som
höll på att. sluta illa för mig. kom mig att
inse hennes värde
En af kamraterna hade fött af sin
morbror, soin var engelsman, ett pundstycke i
guld. Detta mynt kallas „sovereigna. Alla
beundrade det, och Georg, gossen som fått
det, kom äfven rusande in till Pitt och mig
för att visa det. Han var Pitts bäste vän,
ön slarfvig, ganska bra, men mycket häftig
gosse.
Några dagar senare — jag hade
längesedan glömt myntet — öppnade Georg hastigt
dörren till vävt rum och ropade till mig: —
har du sett min sovereign? Nej, —
svarade jag sanningsenligt. — Besynnerligt,
-mumlade ban, kom fram och granskade
misstänksamt sakerna på bord och hyllor jag
vill minnas, att jag glömde det här i går.
Vi sökte en stund, men förgäfves. Georg
gick fnurrig bort, talade om saken för
kamraterna och det blef ett sökande öfverallt,
utan att myntet hittades. Följande dag,
strax innan timmen började, kom Georg till
min pulpet och sade i ovänlig ton: — gif
mig tillbaka min lineal, jag lånar den icke
längre till dig.
.lag gaf honom den, förvånad öfver hans
ton, och såg i det samma att Pitt, rodnade
och böjde sig djupt ned öfver sin skrifning.
l»å jag räckte linealen åt Georg, såg denne
föraktligt i min låda och sade: — om du
har behållit någonting annat som tillhör mig,
så kau du ge mig det. med detsamma.
Klockan ringde, läraren kom in och vi
ordnade oss, men det kokade inom mig af vrede
mot Georg. Pitt undvek att se på mig och
tycktes på engång ledsen och förlägen. Niir
föl-middagstimmarna voro slut, gick jag till
Georg och had honom förklara hvad han
menade. Jag hade aldrig lånat af honom
annat, än linealeu, hvilken ban sjelf
erbjudit mig en gång, då han såg mig Unjera
ined en lineal som var utan stålkant.
— Jag menar, — sade Georg uppbrusande,
— att ingen af oss känner dig och niir
du tager ett, så kan du också taga annat.
Jag vet att jag lemnade min sovereign i ert
rum, och du kan väl ej tro att Pitt, min
bäste vän, skulle ha behållit den.
Jag stod som slagen af åskan. Sedan blef
också jag häftig och försvarade mig med
vreda ord, Georg blef endast mera ond och
några af kamraterna måste skilja oss åt.
Pitt tog mig gråtande om halsen och
snyftade att jag skulle gifva myntet tillbaka. De
skulle alla förlåta mig och icke tala om det,
ty de visste ju, att jag var ingen amerikanare
och lians moster liade skrifvit att jag
kanske ej ens var kristen, hon hade läst att
lapparne i Finland bodde i tält och dyrkade
stengudar . . .
Jag sköt Pitt ifrån mig och rusade upp till
vårt rum. Jag brann af vrede och sorg,
jag gret, jag sökte genom alla mina lådor,
skakade böcker, häften, sängkläder, rockar
och byxor för att se om myntet i misstag
kommit bland dem. Allt förgäfves. Jag
började ett bref till mamma, men ref
sönder det ocli kiinde mig djupt förnedrad och
olycklig. Vid middagen såg jag att
kamraterna undveko mig och det kändes allra
värst af allt, ehuru ingen sade något.
Då jag på eftermiddagsqyarten kom ned
på skolgården, hörde jag Ivates röst. Hon
stod i midten af en hop gossar och flickor
och talade, röd i ansigtet och upprörd.
— Ja, det är så fnit och nedrigt af dig,
Georg, att jag inte vet hur Charlie skall
kunna förlåta dig. Att utan bevis beskylla
honom för stöld, då du vet hur slarfvig du
är. Fy! Och att. begagna dig af att lian är
främling och ensam, ensam mot oss alla . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
