Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 16
illustueiiad bahntiiinino.
127
ucll det var en för .stor frestelse för Fjgge,
som s|a|fvat bort sitt eget. Blomkrukan
hade inte gått sönder, 0111 du ej i ditt
otåliga lynne farit fram som en röfvare och
sett hvarken till höger eller venster, livad
slutligen ditt arbete beträßnr, så vet du ju,
att mamma för din egen skull önskar, att
du skall arbeta åtminstone en timme hvarje
dag. Ilade du varit flitig i förmiddags, så
hade du nu kunnat vara med Figge och
Selma och plocka hallon.
Augusta hade ett nfibbigt svar på tungan,
men hejdade sig. Det var icke utan att
iion skämdes smått, fastän hon ingalunda
ville visa det.
— Vet du, barn, — sade moster Sara
och drog henne till sig, — jag blir så
beklämd när jag ser ett lynne, som ditt. Det
är med de otämjda lynnena, som med vilda
fålar, hvilka behöfva stränga och plågsamma
tyglar för att bli tama och dugliga. Om du
icke sjelf kan tygla ditt sinne, skall Gud i
framtiden pålägga dig mången töm, som
svider och gör ondt. Derför ville jag så gerna
att du skulle försöka beherska dig sjelf.
Och dessutom iir det en annan sak. Såg
du det der molnet nyss, hur kallt och skumt
det gjorde landskapet, när det gled öfver
solen? Du har icke riitt, mitt barn, att låta
ditt hem känna af ditt dåliga lynne och
för-dystras af det. Du mdste, så sant som du
vill vara ett godt barn, bjuda till att vara
som solen, vänlig och klar, och lägga bort
de vresiga minerna, som göra hemmet
ledsamt. Du är stor nog alt förstå, huru
nedsättande det är för hvarje menniska att icke
kunna beherska sig och huru kärltkslöstdet. iir
mot din omgifning att låta den drabbas af
din misstämning.
Augusta såg neil och hennes kinder glödde.
Mon var ej någon vek natur, och det var
mycket af henne, när bon lade armen om
moster Saras bals och sade: — förlåt!
För denna gång blef himlen molnfri och
qvällen gläd.
Pristäflan
Det är länge sedan vi haft eu
prisuppgift. Hvad såga ni om att en dag när det
ösregnar taga ett papper och en penna och
sätta er ned att skrifva ett bref till gubben
i män? Det skulle säkert intressera honom
att få mottaga några jordiska kråkfötter.
1 denna täflan kunna både stora och små
deltaga. Sländan utfås-er tvänne pris för
åldern 12—18 år, samt trenne pris för
åldern 8 12.
Brefven skola vara muntra och ej alltför
korta, samt insända till Red. Mariegatan 5.
Helsingfors, före den 11 Sejiteiijiber. Namn,
ålder och address böra ordentligt utsättas.
De roligaste brefven komma at| införas i
Sländan.
P r enum era n te jr nes s i da.
Ur Ruffens minnesbok.
Pojkiirnn ginge till lingen efter Brunte, Born
»kulle val i mm. Killien, en yngling om fyra ur,
traskade dorn objuden i hillarne, som oii liten
lolkkär liiiinlvalp. Han var begåfvad med korta
lien och skulle hjelpas iilver alla diken, hvarför
pojkarna ej voro särdeles trakterade af lians
sällskap. Men de måsto hälla till godo, dä do ej kunde
lili af med honom pä hederligt sätt.
— Ser du, Ruffen, hvad iir det här? — Irftgade
limmar oell sparkade till någrasraäsvarta aflånga
korn, som tör kännare si]Vallrado om att. det
funnits lår i In gen. Kan inan nil tänka sig.
kaf-luliönor!
— Aj, ja! — sadu lf liften och satte sig
beslutsamt ned för att plocka.
— Någon har tappat dorn ur sin strut, — sade
Wille och skakade af undertryckt skrattlust,
mö-lian såg Kuifons små hopknipna händer och
allvarligt lielfttnn mill.
— Du kan jn föra bom litet och (råga om dot
duger till något, — sado Gltlinnr, - kanske att
det inte iir kaflebörior, fastän det sor så ut.
Ruffen nickade. Itan var fullt upptagen af sin
nya sysselsättning.
"1’ojkarua trafvado muntra (ill Bruntes hage
förtjusta, öfver att ha blifvit af ined sitt påhäng.
Alen Ruffen satt ijvar, tills ban plockat, hatten
ball med kaffebönor. Då steg ban upp och bo
gyute palla af hemåt. Dikena försvårade
visserligen lians väg och en gång stjelpte ban ut sin
skall. AI* ii en bra karl blir inte lörliigen, ban
öste upp den igen och så var allt bra.
Då lian kom iu i köket satt gamla snälla Stina
I och skala lo potäter. Ruffen närmade sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>