Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
nya thollslaniian.
N:o 19
stirrade upp till oss. Vi försökte hålla god
utkik på den långa, svarta ormen oeh
manövrerade så godt vi kunde för att undgå den.
Men vi hade likväl ej varit nog försigtiga;
ingen af oss hade tänkt på telegraftrådarna.
Just i det samma vi gingo rätt öfver
jern-vägsspåret, fastnade ankaret i
telegraftrådarne, slet dem från stolparne och trasslade
klamrade sig fast i kanten af den slängande
goudobn.
— Vi få söka rädda oss sjelfva, — sade
jag så lugnt jag kunde och räckte min knif åt
Stevens. Han höll sig fast med ena
handen och sågade med den andra på
ankarlinan, som var af metall.
in dem i lokomotivet, som nu var rakt
under oss. Det var ett, hemskt ögonblick.
Ballongen rycktes med och stötte än mot
jorden, än mot den rykande lokomotivpipan.
— Gör lös ankaret! — ropade jag till
lokomotivföraren.
— Skär sjelf af repet, — ropade han tillbaka.
— Ni tager ju lifvet af oss, menniska, —
skrek Stevens, soin blek af förskräckelse
Den brast slutligen, och vi stego till
väders, medan tåget for vidare med ankaret
och telegraftrådarna. Jag var rasande ond
och säg mig om efter ett kastvapen, men
hittade ej annat, än skalet af en gammal
holländsk ost. Det slungade jag i hufvudet
på lokomotivet och det var min enda hämnd.
Två timmar senare landade vi lyckligt i en
fruktträdgård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
