Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 19
JLLUSTIlEItA»
llAHNTIDNING.
149
Jag erbjöd telegrafsällskapet att ersätta
den skada vi tillfogat det, nien jag liar
aldrig erllåll|t någon räkning.
Småsjälar.
(Forts.)
ina föräldrar och syskon voro mycket
rörda vid afskedet, men jag tänkte blott
på"att med min lilla kappsäck, så fort som
möjligt komma in i kupén, innan skolflickorna
hunno ned. De skulle ej få se mer än mitt
hufvud genom fönstret, och att. jag då skulle
taga mig bra ut, det visste jag, ty mina
lockar voro så stiliga som möjligt, och min
hatt var, till min obeskrifligt stora glädje,
alldeles ny och modern.
I nder vägen satt jag och förestälde mig
hur min fina moster skulle komma emot mig
i cn präktig sidenklädning, omfamna mig
med förtjusning, märka hur bra jag såg ut
med mina rika, ljusa lockar ocb sedan, efter
en blick på min resdrägt, tillsäga
kammarjungfrun att hemta en sömmerska, som skulle
göra mig gentil alltigenom.
Klockan 10 pä qvällen stannade tåget.
Jag var framme. Min moster bodde
alldeles bredvid stationen.
En blid liten gumma stod vid kupédörren.
Mon var klädd i en slät bomullsklädning,
halmhatt och halfvantar, och frågade vänligt,
då hon fick se mig: är detta lilla Cecilia B.?
— Ja, men hvem är väl du? — undrade
jag, troligen min mosters hushållerska.
— Välkommen barn — sade hon blott
och hjelpte mig ut med min nattsäck. Jag
neg ej, utan gjorde blott en halfbugning.
Det trodde jag var fint, och så frågade jag,
sä lillgionmalt som möjligt, bur hennes nåd
Leijonstjerna mådde.
— Jo, tack, jag mår bra, Gud ske lof, —
svarade, till min ytterliga förvåning den
tarf-liga lilla gumman, — men iir alls ingen nåd,
utan riitt och slätt fru Karin Lejonstjerna,
född Larsson, din mammas gamla moster.
Stig nu in, barn, ocb trifs så godt hos
moster Karin.
Redan det, att moster var så tarfligt klädd,
(hon hade ju icke handskar engång), att hon
bette Larsson i sig sjelf, och utan alla
invändningar lät mig bära in min nattsäck,
gjorde ett mycket nedslående intryck på mig.
Och ännu mer sviken kände jag mig, då jag
upptäckte, att våningen blott bestod af tvårum
och kök, samt att moster ej ens hade
jungfru. utan bara en hjelpniadam, som gick
från och till.
— Skall jag hjelpa till här också med
simpla göromål? — var min första, sorgliga
tanke. Men jag hann knappast tänka lit
den, förrän moster sade: — jag är riktigt
glad öfver att få låna dig på något år, min
lilla tös. Gumman börjar blifva gammal, ser
du, hon orkar inte så mycket som förr, utan
behöfver väl en liten ungdom till hjelp. Jag
hoppas, att din förståndiga mamma lärt dig
hvarjehanda nyttiga saker, så att du blir
inig en riktigt god liten hjclpreda.
Jag svarade ej, utan såg mig omkring och
suckade blott. Men jag borde hafva
fröjdats i stället åt det genomtrefliga lilla
hemmet. En glänsande hvit duk låg utbredd
på ett litet bord, och derpå var en
visserligen tarflig, men god aftonmåltid smakligt
uppdukad Då vi hade ätit. dukade moster
sjelf af bordet, läste sedan en kort
aftonbön, och sade, då den var slut, att nu fick
Cecilia bädda och lägga sig. Der i mosters
säng lågo sängkläderna, och här på sothui i
matrummet fick hon ligga.
Detta var således hvad jag hade längtat,
efter Jag gret mig till sömns och vaknade
på morgonen belt missmodig.
— Du ser litet trött ut efter resan —
sade moster, — men det. går nog snart
öfver. Vi ha i dag ett roligt arbete, som jag
just har sparat till diu hitkoinst. Vi skola
ställa i ordning en liten trädgårdstäppa,
som jag arrenderat norr i staden.
Gräfningen iir gjord, jag fruktade, att vi ej skulle
orka med den sjelfva, men kratta, det kunna
vi och sedan sätta vi också.
Jag svarade ej, utan såg blott fortfarande
trött och missnöjd ut. Men det imponerade
alls på min kära moster.
— Det blir nog uppfriskande för dig att
komma ut litet, — fortsatte hon. - Men
du liar viil någon hvardagsklädning med dig.
Denna iir alldeles för fin.
Ja, jag hade verkligen en iinnu sämre,
och den måste jag sätta på mig samt en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
