Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 22 illustitenai» hauntidnino. 173
tillst&nd att komma hem till henne. Vi sutto
dä och pratade i hennes lilla rum innanför
kökel, medan en gammal vresig negrinna,
som varit frnns amma och nu var ett, slags
hjelp i huset, salt brummande och värmde
sina. fötter vid brasan.
Mer än min brist på arbete oroade mig
mammas sjukdom, ja. sorgen och smärtan
hindrade mig frän att med tillräcklig
ihärdighet försöka få arbete. Alla dagar från
3—li satt jag vid hennes säng, bytte om
omslag pä hennes hufvud och förde
vattenglaset till hennes törstande läppar, .lag
lyssnade med ångest till hennes otydliga,
jeinratide ord och försökte finna ett tecken
till bättring i hennes tillstånd. Mur gerna
hade jag ej stannat längre tid hos henne,
men det tilläts mig ej, emedan det var mol
hospitalets ordningsregler.
En qväll sade läkaren att (le följande tvä
eller tre dagarna skulle medföra en
vändning i sjukdomen.
— Bäst att hon icke får se sonen, — sade
han till sköterskan, putsande sina glasögon,
— hon kunde återfå medvetandet förr än
vi vänta och bör då icke uppröras.
Jag irrade omkring i den lilla parken bela
qvällen, tills jag sjönk ned pä ch bänk
uttröttad.
Följande morgon slog värden mig på axeln
och sade: — bör nil, master Koeiiiimann,
detta går aldrig an. Ni blir blekare och
glåmigare dag för dag Säg, skall jag skaffa
er arbete? Ett visserligen snuskigt, men
hederligt arbete, som skall gifva er bröd.
och smör på brödet ännu till.
— Hvad menar ni, mr Baker? frågade jag
— Jo, Kob (.’linning kolhamllaren här i
hörnet behöfver en gosse till biträde, lians
son, som brukar hjelpa honom, har farit till
ett kollege, och Ilob måste ha någon, som
biträder honom. Nå, vill ni ? Nog kan jag
lägga liiig ut för er. (Forts)
Sidenswahnska bolaget.
(Forts, ’Ir. Bjp 20.)
»te) n söndagseftermiddag, när madam
Pnllo-tàè nen var i aftonsången, hade Spireu
tagit lilla L)an med sig ut. De slogo sig ned
i sqvären kring gamla kyrkan, der Dan
trillade omkring som ett nystan i fötterna på folk.
Dagen hade varit mild och klar, och ott
rosenrödt skimmer dröjde ännu i den tidiga
Solnedgången öfver lönnars och lindars kala
kronor. Dit illuminerade fönstren i den
gamla träkyrkan, från hvars inre åter
gasskenet trängde sig ut, och en dämpad
orgelmusik hördes hvar gång dörren öppnades.
Spirea inandades den friska höstluften i
långa, djupa tag. Hon hade haft mycket
arbete och suttit för mycket inne. Allt
emellanåt smålog hon åt lian, som ifrig och
bestyrsam, skrapade gångarna med sin lilla
spade och bar de torra lofven, ett och ett.
i semlor, till en hög under bänken der hon
satt lian var klädd i en grå paletå, som
Spirea sytt med tant. Dikas hjelp, och en
grå, valkad mö&a, som Svante med egna
bänder virkat åt sin guson. Ja, nästan allt
lian hade på sig, var gåfvor af hans kära
sidensvansar. Spirea lät. blicken med
nästan moderlig ömhet hvila pä deras lilla
hittade skatt.
Hon betraktade deremellan förströdd
menniskorna, som kommo och gingo genom
sqvären. Några hade så brådtom;
hvardagslifvets rastlöshet, satt. i dem ännu i denna
lugna söndagsstäuining. Andra gingo
långsamt. förbi, njutande liksom hon af den sköna
qvällen. Och ini begynte de komma ur
kyrkan; en och en gingo de ned för trappan.
Spirea skulle invänta madam Pulloncn här
för att. lemna Dan till henne och sedan
skulle hon gå till en kauirai.
Hennes »ankar gingo öfver till skolan och
kamraterna. Det var sista året hon gick i
skolan; nästa i<r den här tiden satt hon
lieiuilia och hjelpte mamma med små
bröderna. Men sedan?
Hennes tankar gjorde ett frågetecken, men
icke med oro, blott med undran. Hon visste
ju, att lifvet nog skulle gifva henne ett.
mål och ett ansvar — hon som alla
andra . . .
Men hvar var Dan? Plötsligt spratt hon
till och vände sig häftigt ont. Den
bytingen, som aldrig hållos länge pä ett ställe!
Han syntes ej i närheten, och Spirea sprang
orolig, fram och åter mellan buskgruppema,
i hopp, att han skulle leka kiirragöinma
någonstädes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
