Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23.
<r$<* Lördagen den 7 December
1889,
En utvandrares äfventyr.
i lloriitlolso lufta Finland odi Amerikn.)
(Forts. fr. Is’:o 23.)
|f ag tvekade. Icke så mycket för att jag
_ _ fann arbetet simpelt, som emedan jag
endast af yttersta nödtvång ville uppgifva
min plan att studera.
Men miuaåterstäendo dollars tycktes krympa
i hop i sitt gömställe, ocli uppmana mig att
föröka deras antal. Jag följde med mr
Baker till kolhandlaren, en liten skallig gubbe
i svart läderförkläde och innan qvällen kom,
var jag anstäld som hans biträde med 2
dollars i veckan. Käte, hvilken jag träffade
samma afton, fick tårar i ögonen då hon hörde
om mitt nya beslut, men sedan sadé hon: —
nåja, icke är det någon olycka. Bättre
tider kunna randas och du skall fi se, Charlie,
att vi t\å en gång ännu skola få återvända
till våra kära böcker.
Alla mina framtidsplaner stodo dock i
bakgrunden för min oro öfver mammas
sjukdom. I fyra dagar släpade jag mig döds-
trött efter dagens arbete hvarje qväll kl. 10
till hospitalet för att få underrättelser. Hvarje
gång fick jag samma svar: — illa, men ej
hopplöst. Medan jag stod i hospitalets
förstuga, väntande på systern som skötte
mamma, plägade jag ibland betrakta min egen bild
i de blanka kakelugnsdörrarna. En mager,
sotig gestalt, med kolfläckar på händer och
kläder, torftigt klädd, förtärd af sorg och
oro. Och jag brukade känna medlidande
ined mig sjelf, som om jag tänkt på en
annan gosse, lika olycklig som jag.
En qväll dröjde systern ovanligt länge och
jag hade redan, full af sorgliga aningar, tänkt,
begifva mig hem, då hon öppnade dörren
och vinkade till mig att komma in. Med
klappande hjerta följde jag henne, och se,
der låg mamma svagt leende, med utsträckt
hand, nämnde mig vid namn och såg på mig
med sin gamla kärleksfulla blick.
Jag föll ned vid sängen och brast i gråt.
9- Sista kapitlet.
Det gick så långsamt med mammas
tillfrisknande, att Käte och jag ofta förtviflade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
