Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 20 illustrera»
ster ocli roliga npptåg, tills hennes egna
tå-nir blundade sig med beriitterskans.
En dag bad Fritz Aniatus att få Spirea
med sig på några julklapps köp. lian skulle
ha en sykorg åt, sin mamma och behöfde
hjelp vill valet, Spirea gick gerna med.
Fritz var nästan som hennes egen bror, så
förtrolig och tillitsfull.
De gingo ur bod och i bod i den vackra
skymningsstunden. Stjernorna tindrade och
lofvade köld, butikfönstren frestade med
tusen granna saker.
På Esplanadgatan stannade Spiroa
plötsligt, grep Fritz hårdt i armen och hviskade:
ser du ... den der qvinnan . . . som
tittar in i fönstret der . . . det är hon . ..
hon . . .
Ångesten betog henne andedrägten och
hon ville knapt få fram orden. Vid skenet
fråu butikfönstrel såg Fritz alt hon var
alldeles hvit i ansigtet och darrade från
hufvud till fot.
... Nu få vi ej . . . lemna henne ur
sigte, Fritz, — hviskade Spirea åter och
sökte beherska sig. Hon får ej se mig,
det skulle förstöra alltsammans . . . men
du måste följa henne på afstånd, ... se
hvart hon tar vägen och underrätta oss
derom det föista du kan. O, Fritz, Fritz,
nu må$té vi fä veta något . . . tyst, . . .
hon börjar gå! Följ efter, men så, att hon
oj anar något, jag går hein förut.
Fritz kände sig i hög grad intresserad
och hedrad af detta uppdrag. Svårt var
det heller icke att. utföra, han hade så ofta
på lek varit spion och utlurat fiendens
rörelser. Han drog upp paltåkragen och vek
ned mössan, så att högst litet af hans
ansigte var synligt, ifall qvinnan skulle vända
sig om och få sigte på honom. Derefter
begynte han långsamt följa henne på
afstånd.
Hon tycktes ha god tid och stannade ofta
för att betrakta de granna fönstren Fritz
tyckte att hon såg „genieu" ut och var full
af hämdkänslor, der han följde henne i
spåren.
När hon kommit ifråu de större gatorna,
påskyndade hon litet sina steg och kom allt
längre och längre bort, ända till sista
ändan af Ködbergsgatan. Der gick hon in i
en gård. Fritz väntade en stund för att. se
barntidning. 187
om hon verkligt stannade der, och då hon
icke syntes till vidare, tog ban reda på
gårdsnummern och skyndade derefter hemåt,
så mycket, benen hunno.
Flåsande och svettig rök han in i köket,
slängde upp dörrarna, fick tag i Spirea och
berättade henne utgången.
Det blef en kort rådplägning ined tant
Dika. Ingen tid var att förlora, om man
icke ånyo ville förlora alla spår. Det
beslöts, att. Svante skulle hemta en
poliskonstapel, hvarefter tant Dika, Spirea och denne
skulle taga häst och genast tära till
Röd-bergsgatan.
Vid framkomsten till den utpekade gården,
gingo de in i första, bästa trappa. En
snuskig, illaluktande farstu med tre dörrar,
mötte dem.
— Däst, att gevaldigern stannar här ute,
i fall vi skulle gå miste, och qvinnan vilja
smyga sig ut, — hviskade tant Dika och
trädde med Spirea modigt in i rummet till
höger. Konstapeln stannade utanför.
En tjock qväf luft fylde rummet, der tvenne
qvinnor för tillfället voro inne. Den ena
salt vid bordet, der det brann en liten
osande lampa, och var sysselsatt att lappa
en gammal röck. Den andra låg på sängen
med ansigtet mot väggen.
Vid de främmandes inträde steg den
förstnämnda upp och frågade i gnatig och
sur-inulen ton hvad de ville.
— Det är icke hon, — hviskade Spirea,
under det hennes blickar oafvändt voro
fästade på qvinnan i sängen.
Tant Dika tog på sig den min, som alltid
brukade ingifva respekt, och frågade
temligen barskt: — bor madam ensam liiir?
Vid ljudet af den främmande rösten spratt
1 qvinnan i sängen till och reste sig, i det
hon fäste på de inkomna ett par svarta,
trotsiga ögon.
— Det är hon, — hviskade Spirea åter
och betogs som förr af en känsla af fasa
och fruktan vid åsynen af dessa svarta
ögon.
Jaså, det behöfs intet, svar, — fortfor
tant Dika. — Jag ser att vi här finna den
vi söka — Och vänd till qvinnan, som nu
satt upprätt i sängen, utan att synas ämna
taga till flykten, frågade hon, i det hon
visade på Spirea.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
