Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
NI’A TnOI,I,SI,ÅNI>AN.
N:o I
cirkus, ocli i dotta arbete fick han eu god
hjelp uf den intresserade Ilobert. Stackars
Tom, som hade smakat mera piskslag än
vänlighet i sitt unga lif, blef rörd öfver den
beundrande hängifvenhet, som visades
honom uf Kobert och till gengäld undervisade
han denne dagligen i den svåra konst de
begge si mycket älskade. Hvilket språk de
två talade med hvarandra vet ingen så noga,
men visst är att de förstodo hvarann.
Det var en förmiddag, strax efter
skoltiden som Kobert i sällskap med en kamrat
stal sig bort till cirkusbyggnaden Denne
kamrat hade allt från den dag de begge
begynte skolan varit Roberts bäste vän, och
flet gjorde intet afbräck i deras vänskap,
att den ena under årens lopp utvecklade sig
till skolans bästa elev, den andra deremot
till dess sämsta. De fortforo att hålla af
hvarandra — och beundra hvarann Att
Kobert beundrade Kristian - så hette hans
vän, — var ju icke så underligt, ty detta
skolans „ljus" visste ju så obegripligt
mycket. Men underligare var, att Kristian kunde
beundra Kobert, suin utgjorde alla lärares
förtviflan och som knapt kunde öppna sin
mun, utan alt hela klassen brast ut i skratt.
.Men hans beundran hade sina naturliga
orsaker. Först var det gymnastiken, som
utgjorde Kristians pina. Han var ovig och
rädd, och det blef iclce bättre, då
kamraterna upptäckte detta och gjorde narr af
honom. Deras stickord sårade djupt den
ärelystna gossen och han gjorde sitt allra
bästa för att uppnå samma skicklighet som
de andra. Men lian saknade all naturlig
fallenhet för detta, och det var blott i
drömmen som han satte öfver hästen utan att
vidröra ilen, eller hoppade „bocktt öfver fem
gossars ryugar. Han såg derför helt
naturligt upp till Kobert, som klarvaken —
gjorde allt detta ocli mycket svårare
konststycken.
Men hans beundran hade också en annan
orsak. Robert hade, som detta slags natu
rer oftast ha, ett varmt hjerta och var en
afhållen kamrat. Han sjelf deremot hade
genom sin ensidiga flit småningom blifvit
allt mera ensam. När ban om qvällarna
kom in till Robert och såg denne sitta och
göra leksaker åt små systrarna i stället för
att läsa sina lexor, kände han något som
liknade samvetsförebråelser. Han visste att
Robert skulle få bannor, om fadren
upptäckte detta, men kanske var detta arbete i
grunden lika mycket vardt, som det han
sjelf fördjupade sig i. Och sålunda kom det
sig, att skolans „ljusa slöt sig till skolans
„dummerjöns" — i längtan efter det
sinnelag, som han tyckte sig sjelf sakna.
Det var, som sagdt, strax efter skoltiden.
Robert skulle „ett ügoöblick" in till cirkus,
och Kristian skulle vänta. Detta gjorde ban
utan att mucka hvar endaste dag, ehuru
,, ögonblicket," regelbundet räckte en half
timme.
Robert träffade Tom i dåligt lynne och
fick snart höra orsaken. Tom hade
föregående dag fått tillåtelse att, roa sig några
timmar i staden. I lan dröjde för länge,
och då äfven direktörn och de andra
konst-beridarne voro borta, blefvo djuren icke
fodrade i rätt tid och der hade så när händt
en stor olycka Att Tom fick sitt
välför-tjenta prygel var icke det, värsta: elefanten
hade medan alla voro borta, rasande af
hunger vältrat omkull den bengaliska tigerns bur,
och denne till tack illa rifvit elefantens
snabel. Det blodtörstiga djuret var
fruktansvärdt uppretadt, dess ögon sprutade eld
och det var ej godt att, komma det nära.
1 dag var det dock litet lugnare; direktören
hade sjelf fodra! det och nu hade de alla
gått bort och ålagt Tom att noga passa på
djuren.
Kobert följde sin väns beskrifning med
stigande intresse. — Ack, visa mig tigern,
had han, — låt mig få se den bara ett
ögonblick!
Nej, det är omöjligt, - - svarade Tom,
— jag har fått sträng tillsägelse att icke.
Slfippa någon in.
— Alla de andra äro ju borta,
envisades Robert, ingen får ju veta det.
Snälla, söta Tom, 1 At. oss komma in på ett
ögonblick.
Tom lät sig ändtligen beveka, han hade
svårt att, neka Robert något. Han tog ho
nom under armen och de följdes åt in i cirkus.
Så ljudlöst som möjligt, smögo de sig iu i
det rum der tigern var, men djuret hörde
item, och i ett nu var det klarvaket. Då
de närmade sig, lyfte (let sitt stora hufvud,
fräste och visade sina hvassa tänder. Ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
