Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 8 ILLDSTHEHAD TIDNING FÖH UNGDOM OCII HAHN. f)3
PrenuHieran tern es sida.
Istappen.
Mon solstrålen ban fortsatte sin smekning på
snön, derifrån sparfven lindé flugit bort. Ocli
värmen" verkade, snön kunde inte mera hejda sina
tårar: de runnö ned längs taket till samma ställe,
dit den första tåren hade trillat. Men der var så
kallt, så kallt. Tårarna frösö, den ena efter den
tindra, ön dol strax vid takkanten, andra vid
deras nedra Unda oeh sålunda uppstod roten till en
istapp Tårarna begynte flyta ymnigare, en
lyckades hinna ned änila till istappens spets och
ämnade derifrån droppa neil på marken.
..Stopp", sado lcölden, ooh så frös äfven den
fåren.
Solen bröt. sina strålar genom istappen, så att
dn bildade rengnbågons vackra färger. Det såg
grant ut. men istappen var bård ocli kall ocli
liiydde sig ej om den ära, som vederfors honom.
„So ön så vacker istapp!" utropade prostens
lilla flicka, ,,se Imru ban atrålur vackert i solskonet!"
,,Jn, døt är vackert." sade prosten, som med sin
familj giek till kyrkan på söndagsmorgonen ,.<lot
är ett vårieeken, att istappar bilda sig viil
takrännorna. Må vi gliiiljns och fröjdas, att dan
kalla vintern är förbi, att vi A tor få .sol, värme
och vår med fågelsång och bar mark."
Istappen hängde sft rak och styf på sin plats.
Det var just som han vetat, att prosten sagt
något vftckert oni honom. Solen Smälte snön till
tårar, kölden sökte frysa tårarna till is, men hur
det var, droppade den ena efter den andra ned
till markon, så att der blef ett stort bål i snön
Istappen begynte kännn sig orolig. Något rörde
sig sa förunderligt, inom honom. Det föreföll
honom som biulc en åder sprungit inom honom och
han kände precist huru något rann igenom
honom. Det var snölårarna som hado tngit denna
vilg, för att ie.ke besegras af kölden och delta
lyckades dem rätt bra. Istappen darrade.
Tårarne tärde på lians inre och han kände sig
försvagas Sknllo ban väl falla från sin höjd. eller
skulle det lyckas honom alt bibehålla sig.
Kollien rasade.’ lians vork tycktes förintas. Otih
när prestfamiljen kom horn, bryddo sig ii)gen
af dem mern ont istapp- n. Solon brände, tårarna
trillade, dagen gick. Istappen höll sig med möda
qvar, då ändtligen solen àjönk ned bakom skogen
och kölden ensam blef herskande.
.,Knak, knak!" sade dut i husknuteli.
Med ens Isande sig istappen åter så trygg. lian
hängde så säkert vid takkanten, och Kände, att
ådoru åter var tilltäpt. Så gingo dagar, veckor
at kamp oeh strid mellan kölden och soleil.
Istappen var alla dagar mycket; skral, men om
nätterna stadgaile ban aig igen. Dessutom hailo han
Viixit duktigt, så att, ban i längd mätte precist 011
aln och lem tum nqh i tjocklek vid roten tre
eller fvrft tum. (Forts)
o^o
Prisbelönt berättelse.
ür skvl- oc’i kamratlifvet.
Jag vill i korthot berätta er om tre Instiga
bröder. nemligen Froslerus, Fredman och Oberg.
Klockan var redan 0. oeh do hade ringt till
qvartal), då vi se våra brödor ute på skolgården,
ifrigt resonnerando.— Vet du, nog är han gemen,
den der Nyström, som gaf mig två timmars"ångest
för en så liten sak, som att |lifva en snöboll mot
den der käringen, — sade Öberg och kramade i
förargelsen en duktig snöboll.
,In, om jag skulle vara i ditt ställe, så sknllo
jag betala det, — utropade Frosterns. — Nog
t änker jag göra det också, . . . mon huru V
— Jo, jag vet, du lar väl ten ocli häller på den
ilor slöto|| med endast, tro fötter oeh då ban
sätter sig så blir ban våt och fuller på ryggen,
-sade Fredman.
- Ja, dut iir bra, — sade Öberg, — do ringa snnrl
in. Det iir bäst, alt vi smyga oss till klassen oeh
göra allt i ordning, så att (Vt kamraterna ocli
läraren komma, så iir allt färdigt. — Sngdt och gjord!
de sprungo alla tro till klassen. Allt var i
ordning då kamraterna trädde in. — (lossar! sade Öberg
snlctn, men ändock så hårdt,ntt alla hördodet. — Ni
skola i dag få se ett. märkvärdigt fall. — Då
lavaren kom in, voro bröderna litet, rädda, ty do
visste att allt skulle lyckas. Läraren började: —
hu ni nu liiat er Botanik, så ni kunna den? —
Nej, — hördes en röst i hopen. Liiraron låtsade
ii» len höra, utan fortsatte: Oberg . . . hvilka äro
blommornas förnämsta beståndsdelar V
— Pipscn och stångaron.
- Hvad ska’ Öberg bli då ni blir student.?
— Skomakare, — svarade Oberg argt.
Jag sor att ni igen kominer fram ined
dnmlie-tor, ... ni får två timmars arrest.
Nyström tog dagboken och skulle siitta sig ned
aff skrifva, men . . . stolen vickade . . . och vår
ärade Nyström kom på alla fyra till golfvet.
Han steg hastigt upp, började skaka uf sig, men
det lät kliitsj! kinta]! ty tion delen var våt. —
— llvom iir uslingen, sora gjorde dotta? —
frågade läraren, röd af förargelse. Allmän tystnad
— Den som bekänner sitt, brott, lår endast en
Örfil, men i annat, fall duktigt stryk. — Intet svar.
Nyström såg alt Fredman var blek, gick till
honom oeh frågdo: — var det titi, som gjorde detta?
Nej, svarade Fredman.—Hvarför är (In då så
blek? — Min mamma gat mig risinolja i dag och
derför sor jag vill blek ut, — sade Fredman.
- Men hvem iir det då? — skrek Nyström.;
Nu steg Öberg upp, gick till läraren oeh sado:
det, var jagsoin gjorde alltsammans. Aha,—
sa’ lärnrnn, i det, ban gaf Oborg en örfil jå dof
small. Men då ban såg på deri darrande Öberg,
skonade ban honom för en annan, och sade: Om
du, din turk, ön annan gång gör mig förtret, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
