Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
NYA TROLLSLÄNDA!*).
N:o 2
ocli åsnan iir dervid lag en god lexa för dem
som anstränga sig att behaga alla oeh gillas
af alla. När gubben satt på åsnan sade folket:
— se på den som sjelf rider ocli låter sin
lille gosse traska till fots. När ban satte upp
gossen på åsnan och sjelf gick bredvid sade
folket: se på den lille lurifaxcn som rider och
låter sin gamle far gä till fots. Då de satte
sig upp begge två, sade folket: grymma
obarmhertiga menniskor som plåga det arma
djuret med en sådan börda. När de gingo
till fots båda två, skrattade folket och sade:
löjliga menniskor, som ega en åsna och likväl
gå till fots! Så är det bela lifvet igenom. Vi
skola derför ej bry oss om att rätta oss efter
menniskors omdöme, utan göra det som är
rätt, utan att se till höger eller venster.
Kedan som liten kan man söka förvärfva
sig det mod som behöfs för att liandia rätt
och säga sanningen. Och alla böra vi
föresätta oss att ej bele och förlöjliga våra
kamrater, icke såra dem med ogrannlaga
frågor och anmärkningar eller öfvertala dem
till något ondt. Det står i bibeln: „tuugan
iir en liten lem, som kan mycket ondt
åstadkomma1’. Och ett gammalt ordspråk säger:
„sopa först rent framför din egen uörr."
Maria.
Björnen.
CFrin danskan).
°lrX ykkloekorna i landskyrkan hade ringt
in helgdagsaftonen. Från småskogen
sände en sakta qvittrande fågelstämma ett
godnatt till solen, hvars ni o da, lågande röda
skifva stod så lågt vid horizonten, som ville
den sätta sig att hvila på ängen. En efter
en hade hönsen trippat in i hönshuset och
hade nyss efter åtskilligt pip och kacklande,
stuckit hufvudena under vingen. De stora
vallmoblommorna gjorde sig högtidligt i
ordning till natten, svepte omkring sig de brokiga
mantlarna och lutade sina sömntyngda kalkar
mot hvarandra
I prestgårdst.rädgården framför lusthuset
stodo två dockvagnar. Lindebarnen lågo
mycket stilla, som det syntes i djup Sömn.
De voro i det bela taget mera beskedliga
barn och sotvo det mesta af dagen. Det var
endast när man tryckte dem på magen som
de gåfvo ifrån sig några små knarriga ljud,
hvilka alls icke passade till deras tårlösa,
ljusblå ögon.
Emmi och Anna voro barnsköterskor och
sutto på bänken bredvid vagnarne, stickade
förnumstigt på hvar sin strumpa och pratade
halfhögt för att, icke störa de små. Kusinerna
gjorde upp planer till en nötplockningstur,
som i all hemlighet skulle gå för sig nästa
eftermiddag.
Vi tala inte om det för någon, — sade
Anna bestämdt. — Så snart pappa och
mamma ha rest till herrgården ge vi oss af
med mellanmål i korgarna, hvilka vi sedan
skola ha med oss hein fulla med nötter.
— Jaså, du tycker då, att vi ej skola taga
Karl och Nikolai med? — kom det frågande
från Eiumi.
— Nej, bestämdt icke, jag är helst utan
pojkar vid sådana företag. De äro så
förskräckligt vigtiga, isynnerhet Karl. Han säger
alltid, att vi icke duga till något, vi kunna
icke klättra, vi kunna icke få ned nötterna,...
jag uiius nog hur det var i fjol.
— Ja, — medgaf Emmi, — det kan ju också
vara roligt att öfverraska dem med allt hvad
vi får plockadt. Och så kan vi spela „udda
eller jemt."
— Och så är det vi som bjuda
trakte-ringen, — sade Anna med en liten knyck
på nackeu.
Det prasslade i buskarna bakom dem,
— Sssch ! Det är piggsvinet, — sade Emmi
sakta, — vänta bara, så kommer det nog
fram, det lilla söta kräket.
1’iggsviuet, tycktes dock icke vilja visa sig,
ocli de begge barnsköterskorna begynte
öfverlägga om huruvida det icke vore hög tid att
få de små i säng.
— De kunde också lätt bli rädda för
pigg-svinet, — sade Emmi och sköt vagnen
hastigt in i huset.
Familjen var redan samlad vid qvällsvarden,
då Karl och Nikolai, två fjorton- femtonåriga
gossar, kommo stormande in.
— Ha ni hört det? skrek Karl. — Den
stora björnen, som vi sågo på marknaden,
är försvunnen från menageriet... Den gamla
zigeiiarkärringen är också borta... det sägs,
att. hon har stulit björnen. Iliinglåset på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
