Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 nya troj.xsj..ånoan. N:o 11
Ligg bara bär alldeles lugna, jag skall
laga så jag kan styra honom, — svarade
liexan oeh skramlade med jernkedjaii, så ilet
ryste i flickorna. Sä försvann hennes krokiga
Skepnad i den mörka skogen.
Tätt sammanknipna lågo flickorna bakom
riset i den trånga hålan. De vågade icke
tala, knapt nog andas. Tiden föreföll dem
oändligt lång. Nil måste det visst, snart
vara natt. Och dc kunde icke komma hem
förrän i morgon — om de ens upplefde
nästa morgon. Då och då afbröts tystnaden
af en gäll hvissling och ett eget slags läte,
det måtte vara zigenerskan, som sökte att
fånga björnen. Småningom blef allt tyst
och flickorna begynte få mod. Då hörde de
ined ens ett brummande samt höga rop,
skrik och rasslande i småskogen omkring dem.
Tänk, om björnen först åt upp den gamla
lilla gumman och sedan fann deras spår!
Plötsligt ljöd en välbekant, röst ofvanom
dem: — hvad är det för stoj och oväsen
i skogen här? — Så blef det åter alldeles
tyst.
— Det är skogvakten, — hviskade Anna.
De hörde steg, som nalkades deras
gömställe. Utan att. besinna sig, föste de undan
riskvistarna ocli störtade ut under högljudda
rop: — hjelp! hjelp!
— Men. barn, är det. ni? — frågade
skogvakten förvånad. — Hvarifrån komma ni sa
här dags?
— Björnen . . . zigennrkärtiiigen ...
uöt-terna . . . den ena talade i mumien på den
andra.
Skogvakten runkade på hufvudet ät denna
„historiatt, som han kallade den. Nog hade
han hört, oväsen ocli skrik, men ban trodde
det var något Slagsmål. Skulle det verkligen
ha kunnat vara björnen? I hin beslöt skicka
ut folk för att se åt och följde sjelf hem
flickorna med sin laddade bössa öfver axeln.
Först då de hade kommit ut på
landsvägen, vågade Anna och Emmi andas riktigt
ut. Snart sutto de trygga i matsalen der
hemma, likvisst i en viss upprörd
sinnesstämning, som dc ej kunde få bugt med.
De måste lit i köket ocli berätta sitt
äfventyr, och pigorna hörde på med
förskräckelsen målad i sina ansigten.
Bara nu det leda odjuret ej skulle få
tag i Karl och Nikolai, — sade huspigan.
— De äro åt en belt annan sida. —
lugnade henne Lars. — Men det kunde dock
icke Vara ur vägen att gå och möta dem
ett stycke. Hackor och gropar kunna vi
taga med, det vore ju möjligt, att vi finge
tag i liexan och hennes söta kamrat.
Anna och Kniini blefvo ensamma hemma,
ty alla flickorna skulle med och se på
hex-fåugsten. 1 den största spänning sutto de
och väntade bröderna, som borde vara hemma
den här tiden. Bäst som det var, hörde de
högljudda skrik, skratt och oväsen på gården.
De sprungo till fönstret. I det klara
månskenet uiötte dem en förunderlig syn. En
hop drängar hade samlat sig omkring en
skepnad, som skrek och slog omkring sig
med armarna och i hvilken de genast
igenkände den gamla zigenerskan.
— Vi fingo fatt i henne, just som hon
skulle klättra öfver trädgårdsplanket, — hörde
de en af drängarna sägn. — Hon skulle
naturligtvis smaka på äplekarten, del trollet.
— Ilon liar stulit mitt loralllialsband!
— Och mitt guldhjerta! — ropade barnen
från fönstret.
— Nå då skola vi fiska efter dem i hennes
fickor, — sade drängen, som höll henne.
— Släpp mig! skrek don gamla. — Nu
skall jag locka hit björnen, så får jag se
hur sturska ni äro. — Och i detsamma lät
hon höra en gäll hvissling.
Elf ögonblick var det. tyst. men så hördes
ett ljudeligt brummande från trädgården.
Skocken af drängar och pigor skingrade sig
i en fart; hvar och en gömde sig der ban
bäst kunde. Några klättrade upp i dc Öppna
fönstren, andra pä taken och planket.
Zigenerskan skulle just till att satta benen på
nacken, då en af drängarna grep henne i
armen sägande: — Se så, min gumma, fram
med tjufgodset, eller får du smaka käppen.
Det blef ett häftigt, slagsmål mellan de
två. Plötsligt fick karlen till sin stora
förskräckelse hexans långa krokiga näsa i sin
hand, duken och peruken gledo af hufvudet,
glasögonen trillade af näsan och hvem stod
väl der midt i don förundrade skocken, som
åter samlat sig från alla håll — om icke
Karl! Först blef det en stunds häpen tystnad,
men så utbröt ett. skratt, som hördos långa
vägar. Ingen brydde sig mera om det hemska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
