Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 15
ILLUSTHEKAD TIDNING KÖIt UNGDOM OCH HAHN.
119
— Hm a It ni! Ar här ingen hemma?
Ella kom ut från matsalen.
— Tnhtopko neill oslita? kom (let från
den ena duken, medan kransen uppvisades.
Jag skall fråga mamma, — svarade
Ella och gick in tillbaka.
— Det var då väl att hon gick, annars
hade jag omöjligt kunnat hålla god min
längre, — utbrast Lisi, som var van att
vara sig sjelf. Hå hå, hvad det är varmt
i ylle dukl
— Hon tog den af sig och strök upp hå
rot, som fullkomligt återtagit sitt vanliga
lurfviga tillstånd, sedan vattnet torkat och
henån i pannan försvunnit
— Nej men Lisi, du är ju alldeles dig
sjelf igen! Allt sotet från ögonbryuen har
du gnuggat bort. Fort, duken på, annars
äro vi upptäckta!
I det samma hördes från matsalen ett
klingande skratt af mänga unga röster. Långe
bror Nils kom ut i köket, räckte Hickan en
mark för kransen uch sade med den mest
skälmska mill, att det mycket skulle glädja
dém alla, om gummorna ville stiga in och
dela deras frukost.
Nu förstodo de sammanhanget. Upptäckta,
upptäckta! Och skrattande förenade sig
försäljerskorna med familjen vid frukostbor-
det. Det blef ett frågande och ett
berättande, som aldrig ville taga slut.
— Men hvarför klädde ni ut er? —
frågade Nils. Anse ni det vara någon skam
alt gå omkring och bjuda ut sitt eget arbete?
— Nej visst icke, men hvar och en hade
ju känt oss och endast derför köpt våra
korgar och kransar. Men huru kände ni
igen oss?
— Åh det var ej svårt. Nils stod vid
dörrspringan och bekikade er, medan jag
Var bär inne, — förklarade Ella.
— Jo, du är just god! — ropade Ina
med låtsad förtrytelse, men tillade
allvarsamt: — Mycket ha vi lärt oss af dessa
äfventyr, del är säkert. Icke sant, Lisi?
— Ja det ha vi visst. Låt se, huru stora
inkomsterna äro — 5 mk dt) penni, - inte
så litet, det! Blinda Janne blir nog glad,
han. Men nu måste vi gå och berätta våra
äfventyr der hemma. Adjö igen, tack för
förplägningen!
Vid nästa gathörn skildes de åt.
— Adjö, ,,mor Brita1’, — sade Lisi, — tack
för ditt påhitt! Jag skall minnas vårt beslut.
— Jag också, — försäkrade Ina med en
vänlig blick och glömde för en stund, att
rollen ännu icke var slut spelad.
De sm ås sida,.
Rosinas äfventyr.
Rosina var icke en menniska, hon var en
docka, men en så söt docka, som man knapt
får se maken till, med mörkt, lockigt hår,
stora bruna ögon ocli de rundaste röda
kinder. Hennes lilla mamma, som hette
Ingrid, älskade henne outsägligt och ingen
riktig mamma kunde mer ömt pyssla om sin
lilla Hicka, än Ingrid om sin Rosina, Hvarje
qväll bar hon till henne en kopp mjölk och
en smörgås, och när Rosina var mätt, åt
mamma upp det som blef öfver. Sedan
klädde hon af henne och lade henne i den
lilla sängen med sitt ljusröda kattunstäcke,
der hon somnade så sött. Men ibland hände
att Rosina blef orolig om nätterna, och då
måste mamma stiga upp ur siu varma bädd,
l(tassa bort till henne i bara fötterna och
bära henne till sin egen säng, der hon alltid
somnade så lugn och förnöjd.
Kl. 7 om morgonen vaknade först mamma
och så Rosina; - det hände aldrig att
Rosina väckte sin mauimii. Då klädde mamma
på sig, tvättade och kammade sig, medan
Rosina låg klar vaken och såg på, tills
hennes tur kom. Och när hon var färdigklädd
i sin lilla blå klädning med hvit riinsa kring
halsen, fick hon äta frukost med mamma
och sedan fick hon vanligtvis fara lit att
åka i den gröna dockvagnen. Om vintrarna
åkte bon rundt omkring i alla ruiniuen, men
om sommarn fick hon åka ut på gården och
ibland t. o. ni. ut i de gröna èsplanaderna.
Ingen docka var så lycklig som Rosina,
ända tills Don kom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
