Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 NT A THOLLSIiÅNDAS. NlO 16
3 tunnor råg. Nå, så radade jag på den
andra dalen. — Ska’ du inte hvila dig, sa’
mor? Nej, sa’ jag, nu är inte tid att, hvila,
det blir en lugn natt, nog håller jag ut.
Gumman var åter med mig hela natten, men
mot morgonen skickade jag henne heui ut t
lägga sig. Åter fick jag 3 tunnor tjära.
Herre Gud, hvad jag var glad! Så radade
jag den tredje dalen. — Du syndar mot dig
sjelf och mot vår herre, — sa’ mor. —
Hvarföre kan du ej hvila dig? Du blir sjuk.
Nej, jag var så ifrig. Var yngre dä och
litet envis med, förstås. När klockan blef
tolf på natten, var jag så sömnig, att mina
ögon ej ville hållas uppe. Det var tyst och
mörkt och jag var ensam, för jag hade bedt
gumman sofva den natten och sedan på
dagen atiösa mig. Jag tuggade tobak, jag
rökte, jag drack kaffe, jag täljde, och jag
gjorde allt för att hålla mig vaken, men
huru det var, somnade jag likafullt. Jag
hade väl sofvit, en timme eller så när jag
liörde det spraka och knastra i öronen på
mig, som om jag varit med om en stor
kokko. -Jo, en kokko var det, så herren
sig förbarme t Det hade uppstått en häft ig
blåst, elden brann i fräsande fart och
gnistorna kastades omkring i den torra
ljungen och mossan, för det var bar mark då
på senhösten. Ocb midt i det klara
eldskenet stod en fånge i sina grå kläder och
jemen skramlade på honom bara han rörde
en fena. — Tänker du bränna upp skogen,
karl? — skrek ban till mig. —Herre, du milde
förbarmare, — svarade jag, — nu är min
sista dag kommen, hvad skall Mentola säga!
Kom fört och hjelp mig att släcka. — Ja,
kom du först och hjelp bojorna af mig, —
sar han. Här var ej tid att tänka på hvad
som var rätt eller klokt, utan jag sprang till
och huru vi bäude och drogo, bultade och
vrängde, så föllo jemen ned. — Nu skall det bli
en lustig dans, — ropade han. Vatten fans
ej på nära nejder och intet vått, utom ett
par stop kalja i min bytta, men vi höggo
oss några unga tallar och så begynte vi slå
omkring oss bland mossa och enrisbuskar,
som redan brunno och så till att ösa saml
och torf på tjärudalcn, ty lyckligtvis hade jag för
säkerhets skull lagt upp en stor hög, just invid.
Inom kort hade vi elden släckt, och då började
månen just lysa, sä full och klar som dagsljus.
Då allt val- slut, och den bäska röken bara
hvirtlade omkring i stormen, kastade jag mig
ned på marken så trött och olycklig, som
efter en frostnatt. — Nu ska’ du väl
angifva mig, Matti, — sa’ karlen, som stod
bredvid mig. Jag tyckte jag kände igen rösten
och när jag nogare tittade på det gråbleka,
magra ansigtet och det stubbade håret, kände
jag igen Ilölniälä Erik. Han hade stulit en
ko, som förirrat sig i skogen, hade slagtat
och fört hem den till hustru ocli barn som
voro haJfdöda af hunger, ty det var ett
grufligt nödår och här var ett elände som
ej kan beskrifvas. Nå, sä fingo de reda på
att Erik tagit kon och förde honom
fängslad till Tavastehus. Hustrun och baruen
gingo sedan att tigga. Ja, hvad skulle jag
svara nu? Orätt var det ju att taga bojorna
af en fånge, men när jag uii var i eu
sådan nöd. Grymt var det också att ånge
honom nu när ban hjelpt mig. Och eu
gammal bekant ännu tiil! Erik hade varit eu
så bra gosse som någon, det var den gry
innia nöden som lockat honom från rätta
vägen — Gå i Guds namn och synda icke
härefter, — sa’ jag. Erik började gråta. —
Tack .Matti, — sa’ ban bara, och började gå
mot skogen. — Hör, är du hungrig? —
ropade jag efter honom. — Jag har ej ätit på
2 dygn, — sa’ han. — Kom då hit och ät, —
sa’ jag. Jag hade ett par hafverbröd, några
strömmingar och litet kalja i hyttan. Det
slukade han alltsammans som en stackars
utsvulten hund. — Hvarföre rymde du? —
frågade jag. — Ilade det ej varit bättre
att sitta till slut, så hade du sluppit sedan?
— Jo, det hade varit bättre, — sa’ hau
-men jag satt natt och dag och tänkte på
Maria och barnen och jag tyckte jag tndnle
se dem ocli få veta huru de hade det ocli
så passade jag på och rymde. Och nu törs
jag ändå ej gå fram till någon gård och
fråga. I natt var jag framme vid vår stuga.
Der var mörkt, dörren oläst och spiseln kall.
— Hvar äro de, Matti? Äro de döda? —
Nej, de ha gifvit sig ut på tiggarståt som
mången ann1, — sa’jag, och prostinnan tog
er yngsta flicka till sig, hon är alltid sä god,
och hon tänkte barnet kunde frysa ihjäl på
vintern. Gud välsigne henne, — snyftade
Erik, så räckte han mig handen och gick.
Ja" hörde sedan att de hade fått fast ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
