Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 17—18
ILLUSTRERAD TIDNING
Fön UNGDOM oon BARN.
123
nom i Rau t, ti la ladan, och när länsmannen
kom in, räckte Erik fram händerna helt
tyst och lät. sätta jemen pä sig, han var i
grunden en bra gosse, som jag säger, och
hnn visste nog att när man gjort illa, sä
måste man bära straffet ined, det är det
riktiga. Hvart skulle verlden annars taga
viigen. Men den gången fick jag ej en droppe
tjära. Nå. nu hade hustru min kunnat
säga: ser du nu hvad jag sade, hvarföre
lydde du ej mitt råd. Men hon sade ej ett
ord. Sanna hon är un sådan qvinna att eu
sådan fins ej i sju socknar. Ilon såg ju att
jag var både skamsen och bedröfvad och att.
jag ångrade min dumhet, hvad skulle bon
då ännu lägga sten på bördan. Men
svärmor var arg. Jag tror det var mest för
kaffepannan, — skrattade Matti.
(Forts.)
Genom eld efter vatten.
Ur ön australisk nybyggares lii.
JU en skogrik men vattenfattig trakt i
Vik-toria, der det tveklufna fordom
vulkaniska berget ^Napier" sticker upp öfver
landskapet som ett dystert varningstecken, hade
en modig nybyggare slagit upp sina „fyra
pålar", som det heter på skogsmännens språk.
Med andra ord betyder det, att ban här
hade byggt sig ett blockhus.
Hustru och barn, några kreatur och
jordbruksredskap, seniga annar och en god
vilja, det var hvad Robertson förde med sig
till den på landauktioncu inköpta marken.
Med en nykomlings bela oförstånd gick
Robertson till sitt verk, i det han genast
tog i tu ined att rödja skogen, i stället för
att först skaffa sig den australiska jordens
sällsyntaste och kanske dyrbaraste skatt,
vatten. Det fans dock vatten i tillräcklig
mängd och ganska drickbart i en liten dam
eller vattensamling, som låg på ungefär 5
à 6 miles afstånd från blockhuset. Och
detta ansågs tillfredsställa alla behof. Här
fingo kreaturen bada, här badade också
familjen. Visserligen låg vattnet något för
långt borta, men man redde sig på vanligt
australiskt vis. Man tog en gaffelformad
gummiträdgren och spikade en träkloss öf-
ver bägge gaftelkiorna. Härpå lades cü
tunna, vid gaffelns skaft spändes ett. par
hästar, och så släpades i tunnan hem litet
vatten, som fick räcka i bland Here dagar.
Mellan blockhuset och »sjön" låg ett bredt
skogsbälte. Men då gummiträden äro
mycket stora och stå mycket glest, var skogen
föga hinderlig för dessa vattentransportcr.
Emellertid gick allt sin gilla gång i det
lilla nybygget, och skogen omkring hyddan
började så småningom glesna för Robertsons
flitiga yxa, då mellan jul och nyår — alltså
under den varmaste årstiden — himlen
üf-vertäcktes med någon slags egendomlig grå
slöja och en vaxgul sol utan strålar började
kasta ett ljus, som ej lyste.
Robertson visste nog livad dessa fenomen
betydde. Så mycket hade ban varit med
om, att ban visste att denna slöja som höljde
solens anlete var röken från någon väldig
skogseld eller „buskbrand". Och detta fick
vara honom nog. Ilade lians erfarenhet
varit större, skulle rökens riktning och dag
för dag tilltagande täthet för honom varit
en allvarsam varning.
Då slutligen solen hängde der uppe som
en glödgad boll, grydde i hans hjerna den
tanken, att denna öfverjordiskt krater
möjligen kunde låta en eldström göra en liten
afstickare åt hans trakt. Och nu började
hnn med tillhjelp af en sin kusin och sin
pojke, att rundt om linset och sina
planteringar anbringa ett nriiddniugsbälteu. På
en vid sträcka rundt oin nybygget ryckte
man upp allt det, torra gräset och bar bort
det. Kringstående träd fäldes, sågades
sönder och släpades fram till gården för att på
detta sätt bilda ett tomrum, der elden af
brist på näring måste stanna.
I stora eldpelare — vid en bushbrmul är
hvarje gummiträd en väldig cldstod, — gick
det förhärjande elementet fram liksom efter
en bestämd marsébruta, kringgick mycket
riktigt nybygget och kastade sig ut i det
ofvannämda skogsbältet mellan sjön och
gården.
Elden är en förfärlig demon, men ban
öfverträffas i grymhet, måhända af törsten.
I blockhuset hade man under de
vidlyftiga och tröttsamma anstalterna att försvara
sig mol det förhärjande elementet glömt allt
annat, Slutligen när den upphettade vinden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
