Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
NYA TROLLSLÄNOAN.
N:o 17—18
göt derunder deras hufvud och mankar med
vatten. När hau sedan spänt, dera för släden,
gick han sjelf ut i vattnet, med kläderna pä
och doppade sig gäng på gång, så att hau
blef alldeles gcnoinblöt. Derpå tog han
händerna fulla med dy och smetade dermed
öfver både vattentunnan och hästarne, och
slutligen vred han också kring sin mössa
en krans af fuktiga vattenväxter och dy, så
att han blott hade en liten del af ansigtet
fritt.
Så tog ban vägen rundt dammen och styrde
utan tvekan midt in i den brinnande skogen.
Hästarna steglade sig och frustade, då de
kände röken och qvalmet Men Robertson
använde skoningslöst sin piska och framåt
gick det.
Den som vi förut nämt temligen glesa
storskogen brann ännu, om också ej längre
som ott eldhaf. Men öfverallt glödde ännu
stammarne. Som jettefacklor stodo de
väldiga träden här ocli der, brinnande grenar
föllo ned, hästhofvarne rörde upp skyar af
aska och glöd.
I tio minuter hade den vilda jagten
pågått, utan att någon olycka inträffat. Men
hvad som förut var ett skydd,
gytjebetäck-ningen, började nu medföra fara — faran
att, fatta eld, ty den hade i den förfärliga
hettan torkat hop till en pappersliknande
massa. Hvarje ögonblick kunde denna
betäckning råka i brand och dål . .
Och om ej en vindfläkt då och då brutit
sig igenom, hade bådo hästar och körsven
qväfts.
Tjugu minuter kunde sålunda ha förgått.
Tio till och Robertson kunde hoppas att gå i
land med vågstycket. Men midt under den
uppstigande glada förkänslan om seger kom
olyckan. En eldpelare slog ned omedelbart bakom
slädeu och öfversållade hela ekipaget med ett
regn af glödande kol. Hästarne hade i
förskräckelsen tvärstannat, men gjorde sedan
då de kände smärtan af glöden ett vildt
språng framåt. Robertson, som höll på att
slita af sig sin farliga hufvudbonad, tappade
härvid tyglarne, och blindt rusade djuren
framåt,. Robertson höll sig fast vid tunnan. Han
såg nu ingen räddning undan förderfvet.
Och det kom. En stor gren sora hängde
ned bröts loss af den ena hästen, föll ned
och träffade Kobertson och kastade honom
I af t unnan. Den svaga rörelse, som den afbrutna
grenen förorsakade ilet genombrända träd,
ilen tillhörde, var nog för att bringa detta
på fall. Dess spillror liegrofvo den modige
mannen.
Hafvande och förtviflande hade hans
anhöriga bidat ljudet af deu lilla klockan. Den
hördes nu och de jublade. Men fasan
förlamade dem, uiir spännet utan herre störtade
in på gården. De visste nog. För att skaffa
de försinäktandc derhenima en dryck vatten
hade maken och fadern nu offrat sitt lif.
C^v^Z)
„Paraplygubben".
(Fr&n danskan.)
fi gingo genom kastanjeallén i en
främmande stad och stadens invånare
promenerade parvis och skockvis under de sköna
gamla kastanjerna i det herliga ro ram ur
vädret. Då kom der en figur gående, som vi
måste se på, och det var icke underligt, ty
alla menniskor sågo efter honom, åtminstone
gjorde alla barn det. Tillochnied småbarnen
i sina korgvagnar vredo på nacken och
tittade på honom med sina stora förvånade
ögon. Och efter sig hade mannen ett långt
släp af barn i alla åldrar och storlekar, barn
i sammetsjackor och smutsiga blusar,
bar-benta och med lackerade stüflar. Alla
skrattade och tittade på den ofvannämnda figuren.
Manneu hade ett muntert och vänligt
ansigte, men det var nu icke det märkvärdiga.
Men paraplyn, sora ban bar uppspänd öfver
sitt hufvud, den var det märkvärdiga. Från
kanten af paraplyn hängde en mängd
elastiska trådar, och i ändan af hvarje tråd hängde
en docka med rörliga armar och ben. Der
funnos hvita „pierroter" och snögubbar, och
svarta sotarmurrar, gröna jägare, blå
soldater, fina damer med plymer i hattarna,
bondflickor i granna kjolar, lindebarn och ännu
många roliga dockor. Mannen gick mycket
långsamt och gravitetiskt, ineu dockorna
deremot, dc fäktadc med armar och ben, sora
om de varit ute i värsta krig. Och gjorde
mannen eu liten vändning, i ett gathörn t. ex.,
ja, då blefvo dockorna rent af ostyriga, då
flögo de upp och ned ocli sprattlade och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
