Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
NYA TROLLSLÄNOAN.
N:o 17—18
Prenumeran tern es s i da.
Vårkrig.
•jkö- lockan var ungefär 3 en vacker
cftertnid-dag ]iä våren. En skara gossar, bland
hvilka äfven jugbcfanu mig, styrde sina steg mot
den gröna barrskogen. Under kläderna hade
vi vapen, bestående af trådolkar och träyxor
Inom kort voro vi utom staden, och då vi
inkommit i skogen, uppstämde vi, lifvade af
det vackra vädret, den glada sången „ V Ären
är kommen, på sina kransar". Vi gingo på
med raska steg och inom kort ankommo vi
till sjön, der vi skulle rasta. Den låg der
glittrande i solskenet och det syntes oss söm
vore den infattad i en mörk ram af barr och
mossa.
Snart voro alla händer i rörelse, och inom
kort uppflammade en brasa, öfver hvilken
genast kaffepannan sattes att puttra. Då
kaffet var färdigt, sutte vi oss alla i en ring
kring elden pratande och drickande vårt
kalle. Sedan detta var gjordt, stannade en
del af oss qvar vid elden, medan vi andra
ströko omkring i trakten och sökte efter
lingon, som qvarblifvit öfver vintern. I nder
det vi ströfvade omkring, kommo vi allt
längre och längre bort från elden och
slutligen sågo vi den icke mer. Men i stället
ådrog sig något annat vår uppmärksamhet
Vi upptäckte nemligen mellan träden en
annan eld, som vi nog visste, icke tillhöra
någon af värt sällskap. Genast sändes bud
till lihrot om den vigtiga upptäckten, för att
varna de qvarblifua och släcka elden. Inom
kort. voro vi alla församlade och ryckte
småningom „fieiid(?ntt närmare in på lifvet.
Snart syntes personerna tydligt och vi funno,
att de förmodade fienderna voro af våra
egna skolkamrater, som också dragit ut i
skogen. Men ett så godt tillfälle till en strid
kunde icke försummas och snart låg vid våra
fötter en hög af snöbollar, gjorda af
förfarna händer, af den ännu i groparna
qvar-liggaude süön. Efter en kort rådplägning,
hvarvid vi fått förhållningsorder och tecken,
i händelse att vi skulle skiljas, kastade vi
oss ned på marken och kröpo, oaktadt den
ganska fuktiga marken, på indianskt vis på
händer och fötter, mot det fiendtliga lägret. Då
vi framkommit så nära, att endast några
buskar skilde oss från detsamma, reste vi
oss upp på knä, och sände öfver de, som vi
trodde intet ondt anande fienderna, en
riktig salva af snöbollar. Men ingen oordning
eller förskräckelse visade sig bland fienderna.
1 stället reste de sig, liksom pä ett gifvet
tecken, och besvarade vår salva med ett
regn af bollar. Minsann, skulle icke
buskarna varit, skulle vi nog stått oss slätt.
Då fienderna bortkastat nästan alla sina
bollar, och endast hade några sådana i
hunden, stormade de in ibland buskarna der vi
lågo gömda. Men innan de hunnit taga
två steg, voro vi på benen, och snart sprungo
vi det fortaste vi kunde emot vår lägerplats,
der vi ännu hade ett parti bollar uppstaplade.
Här möttes vi af en ny öfverraskning.
Fienden, som märkt vår eld tidigare än vi
deras, hade genast sändt eu afdelning att
bevaka oss. Denna hade under vår frånvaro
bemäktigat sig våra bollar och helsade oss
nu med dem. Nu återstod oss intet annat,
än att skingra oss åt olika håll. En del
blefvo tillfångatagna och med pomp och ståt
förda till det fiendtliga lägret medan vi öfriga,
hvar på sitt håll, ströfvade omkring i den,
för de ||esta af oss obekanta skogen. Låtom
oss till att börja med följa mig.
Så snart jag tyckte mig kunna vara utom
all förföljelse, väude jag mina steg åt det
håll, ditåt jag trodde staden vara belägen.
Sedan jag vandrat en stund genom skogen,
kom jag till eu vidsträckt äng, bakom hvilken
staden med sitt höga kyrktorn visade sig.
Jag stannade en stund för att hvila och sedan
gick jag med kyrktornet som vägvisare fram
emot staden. Många diken hade jag redan
öfverhoppat, då jag bakom mig tyckte mig
höra vårt gamla tecken. Genast vände jag
om och gick emot det ställe, derifrån det
ofta upprepade tecknet hördes. Jag hade
ungefär upphunnit skogen, då jag hörde mitt
namn ropas bakom mig. Jag vände mig om
och nu såg jag en af mina bästa vänner,
någorlunda våt, uppstiga fråiien buske knappt
5 steg ifrån mig. Han hade blifvit förföljd
af fienderna och slutligen efter många
missöden tagit sin tillflykt till den nämnda busken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
