Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
NYA THOLLSi.äNDAN.
N:o 22
att tvärstanna, öfverväldigade af den glans,
som strålade emot oss.
Ja, der stöd det., vårt välsignade julträd
med sina glittrande silfver-ocli guldstjernor,
med ljusens alla små glada llammnr, med
sina nötter och röda äpplen och en julengel
med stora, fromma, hvita vingar uppe i
toppen. Och under trädet lågo skatter, dem
våra tindrande blickar sökte upptäcka
medan vi ordnade oss till dansen kring trädet.
Ty först när vi hade sjungit julvisan, begynte
utdelningen af gåfvorna.
Hur många rara saker har jag ej fått på
julaftonen, saker, som jag med brinnande
längtan hade tänkt på under hela året! .Men
jag tror ändå, att, jag af alltsammans var
mest glad öfver julträdet.
Der låg för mig något hemlighetsfullt
heligt öfver julträdet Senare på qvällen, då
alla Yoro upptagna af sina gåfvor och jag
sjelf grundligt hade studerat, mina, kröp jag
under granen och satte mig på mossan, som
täckte dess fot, Jag smög mig tätt intill
stammen och såg upp mellan de gröna, täta
grenarna, som tycktes mig fulla af sagor.
Och jag tänkte på huru detta träd hade
vuxit ute i skogen mellan alla andra träd,
stora och små: — hur den skygga lilla ekorrn
om sommarn hade hoppat i (less grenar och
bitit på dess kottar; huru spindlarna
spunnit sitt nät öfver det, detta fina nät, som
alltid om morgonen hänger fullt af glittrande
droppar; huru snön hade tyngt det om
vintern och huru stjernorna i de kalla klara
vinternätterna hade gnistrat öfver
skogstopparna, medan frosten kommit de ganda
grenarna att braka. Tills det så cn vacker dag
blef fäldt och fördt till staden för att ställas
i en vacker sal och prydas med ljus och
herrligheter, på det att julen först genom
det skulle iå sin rätta glans och glädje.
Jag tyckte, att. om jag voro eu liten gran
ute i vilda skogen, så kunde jag icke tänka
mig något skönare, än att blifva väld till
julträd och få tindra och stråla för så många
glada menniskor.
Mon så kom eu jul, när vi icke skulle få
något julträd.
Vi iiade förlorat lilla Agnes om hösten,
vår söta lilla syster, allas stolthet och
älskling. Hon låg sjuk bara i tre dagar, ocb
så dog hon. Det var hjerniuHammatiou.
Pappa och mamma sörjde så bittert.
Isynnerhet pappa, ban; var rent otröstlig. Ja,
mamma sörjde kanske lika mycket, men hon
gick alltid stilla för sig
Det var en tung höst för oss barn. Pappa
talade nästan aldrig, och om vi äfven
började att prata med hvarann och skratta, så
blefvo vi snart stilla igen. Vi tyckte att
det, måste vara orätt af oss att. kunna skratta,
när vår lilla syster var död och pappa ocli
mamma voro så bedröfvade. Många gånger
vid middagsbordet hade jag lust att berätta
historier från skolan eller sådant som pappa
annars brukade skratta åt, incn jag kunde
icke få fram det. Måuga gånger hade jag
så brinnande lust att falla honom om
halsen, tigga och bedja honom att icke vara
så bedröfvad; men det var som oin min
pappa hade blifvit en annan, jag tordes icke
närma mig honom. Mamma talade ju med
oss och vi med henne, och hon försökte att
uppmuntra oss alla, men hon var ju så
bedröfvad sjelf, stackavs mamma. Ofta såg
jag huru det skälfde kring hennes mun och
huru hoii kämpade med gråten, medan hou
talade vänligt till oss.
Sålunda förgingo de mörka, tunga
Novemberdagarna. Snön föll. Den upplifvade
oss barn en smul. Och så led det mot
julen. Jag satte mitt hopp till denna jul, jag
tyckte att med den måste ljus och glädje
komma tillbaka till oss, och jag längtade
efter den och efter julträdet som aldrig förr.
Det var en afton en vecka före jul som
en af mina syskon händelsevis kom att nämna
julträdet. Pappa, som satt och läste, såg
upp och sade tungt: Vi skola icke ha
något jultriid i år.
— Skola vi icke ha något julträd? —
frågade jag bestört.
Pappa svarade icke, men mamma kom
och strök mig mildt öfver håret. — Nej, du
kan väl förstå det, gossen min. att pappa
icke kan ha lust att kliida något julträd i år.
Jag sade ingenting mer, satt och kämpade
en liten stund med mig sjelf; så smög jag
mig ut och bort till ett litet rum invid
köket, der jag hade miu bästa skatt i verlden.
Det var en hvit kanin. Jag hade fått den
som belt. liten unge och hade nu i ett,
fjern-dels år troget vårdat den ocb varit hos den
bittida och sent. Jag älskade den af allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
