Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 24
ILLUSTIIF.IlAD TIDNING FÖH UNGDOM OOII HAHN.
189
— Har du sålt kaninen ? — frågade
pappa undrande.
Ja, — svarade jag osäkert och blef
mycket röd.
— Hvarför har du sålt den?
Jag kunde icke svara ett ord, satt bara
och såg ned i min tallrik.
— Hvad har du gjort ined pengarna ? Hvad
skulle du med dera ? — fortforo frågorna
Jag satt der stum och blodröd. Det blef
alldeles tyst vid bordet. Jag vågade icke
lyfta ögonen. Då hörde jag pappas röst så
vek, som jag icke pfl länge hört den:
— Kanske du ville använda déitt till
julklappar, barnet mitt?
Jag säg upp, fick tårar i ögonen. — Nej,
sade jag tvekande, — men ... — Det
var nära att jag hade sagt alltsammans,
men orden fastnade mig i halsen, jag var
så torr i munnen, att jag icke kunde svälja.
— Hvad har du då gjort med pengarna?
— pappas röst var icke längre mild.
Jag såg ned.
— Vill du icke säga mig hvad du har
gjort med pengarna?
Inlet svar. Det var åter tyst en stund.
Så sade pappa: — Du får icke gå ut i dag,
och vi bli icke vänner, förrän du har
förklarat för mig hvarför du har sålt kaninen.
Då jag kommit in i vårt rum, kastade
jag mig hufvudstupa i min säiig och grät
länge. Iluru skulle jag uu ha mod att
bära fram julträdet till pappa? Ack, om
jag hade sagt honom allt I Men jag kunde
icke.
Det var en hemlig ängslan, en oförklarlig
skygghet, jag förstod icke hvad, som höll
mig tillbaka. Jag kunde icke säga något,
icke med ord förklara hvad jag menat.
Skulle min plan uppenbaras, kunde det
endast ske genom att bära fram det lilla
trädet och låta det tala för mig.
I skymningen fick jag tillfälle att smyga
mig tit i skjulet, och der klädde jag trädet.
Det var kallt, sä jag darrade och mina
fingrar blefvo blåfrusna. Men ändtligen
var den lilla granen färdig. O, så vacker
deu vari På de fina grenarna strålade
och glimmade guldet, rakt och lätt bar det
alla de små kulörta ljusen och den stora
guldstjernan i toppen. Det, gick en känsla
af jubel genom mig, då jag gick några steg
tillbaka och betraktade det. Det var ett
jnlträd 1 Vi skulle icke vara utan julträd
denna jul heller, och ined julträdet skulle
följa fred och glädje, det trodde jag så visst.
Pappa var mörk och lyst vid qvällsvarden
och såg icke en enda gång på mig.
Jag försökte förgäfves att väcka hans
uppmärksamhet genom att gifva akt. på lians
minsta önskan, räcka honom brödet o. s. v.
Men ban sade icke en gång godnatt till mig,
då vi gingo och lade oss. Allt mitt, mod
sjönk. Jag var trött, trött af denna
qväfvande tungsinthet, som låg öfver hela
huset, trött af min inre kamp och mina
grubbel, trött af spänningen, och alla de
vexlande stämningarna. Jag förmådde ej
mer. Ocli dä pappa ännu nästa dag, sjelfva
julaftonsmorgonen, icke hade en blick eller
ett ord fiir mig, gick jag stilla bort till
skjulet, der mitt lilla strålande julträd stod.
Ocb utan en tär, belt tyst, tog jag af det
alla de lysande granlåtcriia, lösgjorde ljusens
små blänkande stakar från grenarna och
klädde det belt naket igen, tills det icke
mera var annat, än en vanlig liten grön
gran, sådan som alla de andra i
trädgårdsmästarns bod.
Meu på eftermiddagen, då det begynte
skymma, bar jag mitt träd ut på
kyrkogården. Der stälde jag det i snön på lilla
systers graf, och jag föll på knä och had
under heta tårar, att det kunde bli jul
hemma hos oss igen och att pappa skulle
bli mild ocb glad som förr. Sedan gick jag
tung om hjertat hem igen.
Och så kom denna julafton, som jag hade
varit så ängslig för. Vi fingo våra
julgåf-vor; pappa ocli mamma kystc oss och
önskade oss glad jul. Pappa kyste också mig,
ocb det var jag tacksam för. Men (let var
intet vår vanliga julglädje. Pappa säg icke
på oss, han läste i en bok, ocb der var
belt. tyst i rummen.
Jag satt. i en knut och tänkte på våra
förra julaftnar, tänkte på lilla Agnes’
jublande skratt förra året. Jag tänkte på min
lilla söla kanin, som jag aldrig mer skulle
se, och jag tänkte pä den lilla granen, som
stod ensam ute på kyrkogården. Och
plöts-sligt störtade jag in i det andra rummet,
kastade mig om pappas hals och snyftade
högt. Och med af gråt qväfd röst, pres-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
