Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
NYA TROLLSLÅN DAN.
N:o 1
Skuggan på tröskeln.
(Aina)
Ä)u har ju ännu julaftonen i friskt minne,
den kära, kära julaftonen med sin af
ljus strålande gran, den hemlighetsfulle
julbocken och alla klapparna! Nåväl, i den
stora folkstugan pà herrgården firades den
senaste julen också såsom förr med en gran
fullhängd af bullor, pepparkakor och
kringlor, men för hvem tror du, jo för alla
små barn från de kringliggande
torpstugorna.
Du skulle sett dem, där de kommo
tultande i snön med röda nästippar, men af
glädje strålande ögon och fars eller mors
stora pjäksor på fötterna; de äldre
dragande sina små syskon på kälkar, der de sutto
väl ombonade i pärtkorgar med täcken och
dukar omkring sig, medan mammorna gingo
bakom och sköto på. Ty det var inga
banade vägar må du tro, som barnen hade att
gå, utom smala snöhöljda stigar i skogen.
Kallt var det också, men hvem kom ihåg
kölden, man tänkte hela tiden på den
varma rymliga stugan, där brasan brann så
gladt i den stora spiseln och kaffepannorna
rykte på bordet.
Under den långa mörka hösten hade de
äldre barnen som förr varit med om
julfesterna, så ofta beskrifvit alltsammans för
sina yngre syskon, att de små nu af idel
glad otålighet sprattlade i sina korgar, som
om de trott att de därmed hjälpte till, att
kälkorna fortare kommo fram.
Snart var målet dock hunnet och en gång
där fingo alla se, att det förhöll sig
precist såsom de andra berättat; där brann
brasau värkligen i spiseln, julgranen med
sina glittrande ljus stod midt på golfvet och
kaffeutdelningen var i full gång.
Hvad det var varmt och hvad det
smakade bra tykte barnen; deras små ansikten
lyste af belåtenhet och de oroliga fötterna
kunde värkligen stå stilla en god stund,
medan herrgårdsfröken talade till dem om
julen och hvarför alla då böra vara så
hjärtligt glada, llon visade sedan på
julträdet och frågade orn någon af dem därute
i skogen sett ett så märkvärdigt träd,
samt lät derpå förstå, att om de alla också
det kommande året ville försöka vara snälla
skulle nog äfven nästa jul, en sådan skön
gran växa upp förr dem. Men nu hade
barnen icke mer ögon för annat äu den stora
öfvertäkta brickan, der de visste fans
julklappar åt hvar och en af dem. Jo, så
var det också, namn efter namn ropades
upp och der trippade fram både flickor och
gossar, litet blyga men så innerligt nöjda
ändå ocli nego och bockade och skyndade
sedan fort tillbaka till mammorna för att
visa sina skatter. Ännu återstår alt det
rara på granen som också delas ut i jämna
lotter, ingen enda blef glömd, ej ens lilla
bror eiler syster därhemma i vaggan och
sä taga små och stora i ring kring julträdet
— en så stor stor ring och sjunga gladt
skära skära hafre. Gladast i hela skaran
är dock lille Rudolf. Han skrattar så att
de små hvita tänderna lysa, han hoppar
ömsom ut och in i ringen med både händer
och mun fulla med hvetebröd, en lycklig
liten gosse, den gladaste bland deglada.
Ja det, var en rolig jul det tycka alla,
men likväl står en liten skugga på tröskeln
fastän barnen ingenting veta derom och
Rudolf allra minst; blott mammornas ögon se
ibland ängsligt på deras små och tonen i
deras röster låter bekymrad, när de hviska
till hvarandra: „Det höres att granngårds
barnen ligga sjuka och yngsta barnet dog
i natt." Sjukdom, en svår smittosam
sjukdom så heter skuggan pä julens tröskel.
Men nu brinner ljusen ned i granen,
brasan i spiseln har äfven mattats af och på
mörknade stigar återvända barnen till
hemmen, med de kära julgåfvorna hårdt tryckta
mol klappande hjärtan. Men skuggan
följer dem sakta och tyst och sänkor sig alt
djupare och djupare öfver näjden. Den
kommer, en alltid ovälkommen gäst, som man
icke kan stänga ute huru gärna man än
ville.
Den glada julen har knapt hunnit blekna
i barnens minue, innan redan många af dem
ligga kämpande med svåra plågor, medan far
och mor med sorgsna blickar betrakta sina
kära. Ack huru gärna ville de inte själfva
taga barnens lidande på sig, bära det för
dem, om det blott vore möjligt.
Där i den ensliga stugan vid
träskstranden synes skuggan allra mörkast, der bor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
