Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 2
ILLUSTRERAD TIDNING FÖB DNGD0SI OCH BARN.
3
lille Rudolf med sina föräldrar och fem
syskon, alla barnen ligga sjuka men
Rudolf som är yngst, lider svårast.
Med feberbeta kinder vrider han sig i
sin bädd och klagar och gråter dagen i
ända ja natten ined också. Ofta måste
modern taga honom i famnen och fadern
bära honom på sina armar i timtal, men
likväl kommer sömnen icke med ro och
hvila till hans lilla trötta kropp. „Jag är
så hårdt sjuk, så hårdt sjuk", klagar gossen
allt jämt och föräldrarna se med djup
smärta hans plågor, dag efter dag och natt
efter natt, tills lille Rudolf icke mer bar
kraft att strida mot sjukdomen utan sjunker
ihop soiu ett vissnadt löf, med kinder så
hvita som drifvan i skogen. Sedan kommer
döden en morgongryning och sluter så stilla
hans ögon till den långa sömnen.
Det är far själf som kommer till gården
och berättar att lille Rudolf nu är död och
dervid falla tunga bittra tårar ur hans ögon
på hans grofva bruna händer. „Jag kan
inte hjälpa det", säger ban, „s:ossen har det
så bra, men jag är bara rädd att vi andra
into skola få se honom igen, vi äro inte
snälla nog att Slippa in i himlen."
„Tänk ej så", säger herrgårdsfröken och
äfven hon har tårar i ögouen — „aldrig
blir någon af oss för vår egen skull, god
nog för Guds rike".
Nu hvilar lille Rudolf djupt under den
hvita snön på kyrkogärden.
Och vill du höra hvarför jag tror att
lille Rudolf var en så lycklig gosse på
julaftonen, den gladaste bland de glada? —
jo därför att ban af alla som voro med var
allra närmast uiålet — himlen. För honom
fanns ingen framtid af fattigdom, bekymmer
och brist, ingen saknad och intet sviket
hopp. Blott några dagar under den mörka
skuggan, dagar som i evighetens ljus, se
ut som flyktande ögonblick och sedan en
oföränderlig glädje, lian ville nog icke
byta lott med någon af oss!
O-UO
Andra dag Jul.
lifland alla saker, som Erik fått till
jul-klapp, tyckte ban allra mest om en
sabel med stålblå klinga och ett gevär med
påskrufvad bajonett. Han kunde ej ens
fölen stund skilja sig från dem, utan gick med
sabelu släpande vid sidan och gjorde utfall
på lek med bajonetten, så snart någon
oförsiktig själ vågade närma sig på tio stegs
afstånd.
— En högst dum julklapp, de där, —
mumlade pappa förargad. — Du kan ju
skada dig själf och småsyskonen. Hvem
har haft det oförnuftiga infallet att gifva dig
sådana leksaker?
— Jo, det har farbror Fritz gjort, —
svarade Erik.
— Nå alt annat iinnu, — brummade
pappa missbelåten. — Det är jag inte Fritz
tacksam för.
— Erik knyckte på nacken: — Men det
är roligt att. slåss, och jag vill bli general
när jag blir stor.
Borta i gungstolen satt kusin Viktor, en
ung student, som julade i Eriks hein. lian
höll på att läsa om Nansens Grönlands färd,
men hörde med ena örat samtalet mellan
Erik och hans pappa. Kusin Viktor var den
allra duktigaste karl i Eriks ögon, ban
valen mästare på skridskor och skidor, ban
kunde slöjda de allra vackraste saker, knyta
fiskenät, spela dockteater och berätta
historier. Ja, det sista var det allra roligaste,
och Erik glömde allt annat, när Viktor satte
sig ned och sade: vill du höra en historie?
När pappa lemnat rummet, lade Viktor
bort boken och vinkade Erik till sig. —
Jaså, — sade han, — du tänker bli soldat,
när du blir stor?
— Jaa, — sade Erik med själfkänsla och
rätade på sig. — Jag skall bli öfverste eller
general.
— Och hvad stort skall du sedan uträtta:
— frågade kusin Viktor, i det ban tog
honom under hakan och såg honom in i ögonen.
— Jag skall yå i krig och slåss mot
fienderna och få medalj för tapperhet . . ?
— Tycker du det är något stort och
ärofullt i att slå ihjäl människor eller själf låta
skjuta ned sig? — frågade Viktor.
— Åhjo, visst är det en ära att vara
soldat och försvara sitt land, - vidhöll Erik.
— Jo, men ser du Erik om ingen tänkte
på att anfalla, så skulle ingen behöfva
försvara. Om alla människor kom öfverens om
att anse krig som en synd, hvilket det också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
