Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 6
ILLUSTBEBAD TIDNING FÖB UNGDOM OCH BARN.
45
förrän Thilda, som blir 11 år i sommar, får
vara med i tvätten hon är så duktig och
stor. —
I början af januari hemtades lilla Helmi
B. till staden för sina sjuka ögon. Jag
förde henne till nya klinikum, där hon, lilla
stackare, fick mässling och stannde tills i
går. då hon åter kuudc föras ut till landet.
Hon sade gång på gång; „Helmi vill hem
till Hemmet."
Så såg hon så vänligt upp till mig och
sade:
.,Fröken får också komina till Helmis
Hem". Denna tillåtelse tyckte hon väl vara
det bästa hon kunde bjuda någon —
och den gladde mig äfven mycket, ty den
visade mig, att de små värkligen ha en
känsla af att Hemmet är deras eget.
Gud välsigne våra små, deras Hem och
alla de vänliga människorna, stora och små,
som hjälpa oss att upprätthålla och utvidga
detta Hem för de hemlösa, önskar eder
tacksamma
H. v. Mickwitz.
ii 7 Gcorgsgatan.
Lördagen d. 14 februari 1891.
En dag på hafvet.
fi befinna oss på ett ångbåtsdäck. Solen
har jnst gått upp och belyser det blåa
hafvet, som ligger rundt omkring oss såsom
en cirkel, i hvilken vi själfva utgöra
medelpunkten. Vid horisonten synes knappast
gränsen emellan himmelen och hafvet, utom
på det ställe, där solen går upp. Iliir är
hafvet liksom förgyldt och vid fartygets
rörelser skiftar det i alla färger. Det är alldeles
lupit, endast vågornas brus i skeppets staf
och maskinens taktmässiga slag afbryta
tystnaden. Röken bolmar rakt upp ur
skorstenen, bakom ångbåten spana några fiskmåsar
efter rof och endast en och annan passage
rare visar sig på däcket.
Men snart blir det mera lif. Sjömän rusa
bit och dit med rep och trossar, uppassande
mamseller springa omkring med kaffebrickor,
och bela akterdäcket är i ett nu fullsatt
med folk. Småningom begynner äfven vatt-
nets yta att byta om utseende. En sakta
vind krusar den och de små vågorna glittra i
solskenet. Fartyg börja visa sig omkring
oss. Se på detta skepp, med största delen
af sina segel uppel Ar det icke vackert?
Det svarta, smäckra skrofvet med dess gula
rand och ofvanför det de höga masterna
med sin hvita beklädnad. Se på denna
ångbåt. som kilar förbi med full fart liksom
för att visa sin öfverlägsenhet framför
seglaren Vi skåda kaptenen på
kommandobryggan, utdelande sina befallningar på
sjömansspråket, som rent ut sagdt förekommer
oss såsom något främmande språk. I aktern
se vi flaggan hissas trenne gånger upp och
ner. Det är hälsningen till vårt fartyg, en
vanlig hedersbevisning emellan fartyg på sjön.
Men hvad är det för ett mörkt bälte, som
synes där borta vid horisonten. Det kommer
närmare och närmare såsom en tjock rök
ocl’ snart äro de längst borta belägna
fartygen osynliga. Det är tjoekan, seglarens
farligaste fiende pä sjön. Inom kort
halden uppnått oss och omgifver oss såsom ett
moln. Ängsligt ljuda rundt omkring oss
lurar och klockor och innan kort instämmer
äfven vår ångbåt i den egendomliga musiken.
Snart äro vi dock ur dimman och se nu
huru föremålen mer och mer dyka upp ur
densamma och huru den småningom helt
och hållet försvinner.
Blåsten begynner emellertid tilltaga och
snart hafva vi oss en ordentlig storm på
nacken. Vågorna resa sig svarta och
förskräckliga emot fartyget, men det viker
undan, sänker sig, höjer sig åter — och är
räddadt. Vi stå på däcket och se, huru
skummet stänker linda upp och inom kort
ser däcket mera ut som en fors, än som ett
däck.
Människorna på ångbåten försjunka i
beundran af det rasande elementet. Men på
olika naturer verkar det praktfulla
natursce-r.eriet olika. De flesta äro sjuka, några sitta
försjunkna i djupa tankar, medan andra
påverkas så lifligt, att de besluta stämma upp
en sång. Snart tona äfven genom rymden
sångens toner, accoinpagnerade af hafvets
brus och vindens sus i tacklingeu. Det är i
sanning en högtidlig stund.
Sigurd Ring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
