Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
NYA TR0LL8LÅNDAN.
N:o 3
Smått folk blir ni aldrig qvitt;
Sköt ert kall, jag sköter mitt.
Sen må Herren veta
Hvem skall båttre heta.
Sopa, sopa, dit min qvast,
Sopa rent i verlden!
Sopa bort all synd och last,
Som förhindra färden!
Sopa ren mig sjelf ... O, ve!
ATu kom en isvoschkare
Och kör sönder qvasten . . .
Po . . . polis, tag fast’en!
Z. T.
Syster Dot.
(Forts. ir. n:o 7).
— Det blir nog bättre. Han vände sina
slocknande ögon mot sin vän, — upprepade
Dot med mycken känsla, och sade till
honom: „Huru skall du––
— Huru skall du känna det, när jag är
borta? — inpassade Febe, som tyckte, att
Dot funderade för länge.
— Jag tror, att mitt bjärta skall brista,
sade den andra näktergalen. Men hans vän
svarade: Nej, du får ej dö. Kanske skall
jag, fastän död. ändå vara nära dig.
— Och sedan borde du låta honom fråga:
„på hvilket sätt?"
— Ja, han frågade, „huru då?" och den
andra näktergaleu svarade med låg,
hemlighetsfull röst: vänta, tills jag är död. Och
därpå slöt han sina ögon och efter en stund
lade hans vän sin — sin klo på hans hjärta
och fann, att det slutat slå.
— Och så är det slut med honom — sade
Febe med en ton af nästan opassande
belåtenhet.
— Nej, nej, det är ej slut med honom;
ban skall ju bli en viud, utropade Dot.
— Aj, jag glömde! Nå — „slutade att
slå-’ — där stannade vi.
— Ja, den andra näktergalen tillslöt hans
ögon och takte öfver houoin gröna blad och
började sjunga den allra sorgligaste sång. —
Vet du hvad, — sade Dot, afbrytande sig
själf, vi hade bort låta dem vara man och
hustru.
— Vi kunna göra det äunu, - sade Febe,
och låta den som dog vara hustrun.
— Altså satt mannen i trädet och sjöng en
sorgesång. Många fåglar, som sutto i
när-heteu, slutade att sjunga och kommo till
honom och sade: ,.stackars näktergal, hvarför
är du så sorgsen i dag?" och näktergalen
svarade: „Min älskade hustru är död, och
mitt hjärta har brustit". Och när de andra
fåglarne hörde det, suckade de och skakade
sina hufvu’n och flögo bort till sina bon, ty
de visste, att de ej kunde göra näktergalen
glad igen.
Så satt näktergalen timme efter timme
och sjöng och smakade ingen föda, och ju
mer ban sjöng, desto sorgsnare blef ban.
Här sänkte Dot, såsom en van sagoberättare,
rösten till en hemlighetsfull hviskning, och
fastäu Febe ej viste hvad komma skulle, såg
hon upp med vidöppna ögon.
— Men plötsligt hörde han helt nära sig
ett sakta, sakta ljud, såsom en fläkt. — Du
måste låta den tala till honom, inföll Febe
ifrigt.
— Ja, jag kommer just dit. En sakta,
sakta röst, såsom en fläkt, och när den rörde
honom, viste han, att det var hans hustrus
röst.
— Det är vackert, sade Febe.
— Och den sade till honom: Jag är ännu
hos dig; blott dessa få ord, men han kände
att det var hans älskade hustru, som
kommit tillbaka för att trösta honom, och han
viste att ban ej mera var allena. Och när
han såg in i boet, lågo blott några gröna
blad på det ställe där hon hade varit. Så
var det slut, — sade Dot och hämtade
andan med en känsla af tillfredsställelse öfver
ett vackert slut.
— Ja men du måste ännu fortsätta litet,
— utropade Febe ifrigt. Du måste komma
till ett: „och hvar gång efteråt när —"
— Nå låt mig se! — Dot tänkte efter och
fortsatte sedan: och hvarje gång. när
sedan näktergalen kände sig ensam, brukade
den lilla fläkten komma och andas på honom,
och en dag sade den till honom, — „alla
dessa små fläktar i skogen äro andar af döda
fåglar, som fått lof att återvända och vara
när de vänner de älskat, såsom jag är när
dig, och de stora vindarna äro andar af stora
goda fåglar; meu de elaka stormarna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
