Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 4 ILLUSTRERAD TIDNING FÖR UNGDOM OCH BAIiN. 51
bryta ned träden och komma skeppen att
förlisa, äro andar af elaka fåglar, som endast brytt
sig om att göra illa, emedan de älskat ingenting,
medan de lefvat. „Och den lilla rösten
sade åter till honom: .,älska, medan du lefver,
alla varelser, så skall du efter döden bli en
liten fläkt såsom jag och vi skola vandra upp
ocli ned längs träden och leka tillsaminan och
alltid vara så lyckliga."
Detta var så väl ott lyckligt som ett
moraliskt slut, och Febe nickade gillande med
hufvudet.
— Jag tycker det är en mycket vacker
saga, — sade hon. — Och vi kunde ännu
berätta en annan om de elaka stormarna,
eller hur? Jag tror det blefve en vacker
historia.
— Ja, men vi ha ej tid i dag, — sade Dot.
Tänk, om vi uu eu gång till skulle springa
i kapp.
— Jag tror, att en struts är här uppe på
bärget i dag, — sade Febe. Jag menar
anden af eu struts.
— Ja, eller af en örn. Ar den ej stark?
Den blir alt starkare. Å, örnen slår mig
med sina vingar.
De började på nytt springa kring bärget
under muntert glam.
Efter en stuud stannade de för alt hämta
andan, och då de lutade sig mot en trästam,
sade Febe plötsligt.
— Se på det där barnet nere på
järnvägsskenorna.
— Hvar? — frågade Dot.
Hon var mer långsynt än Febe: hon
vände sig hastigt åt det håll, dit Febe såg.
— Ack, ack, det är Dick, — ropade hon
förskräckt.
— Å, det kan ej vara Dick, — svarade
Febe.
— Jo, det är han. Ser du ej hans lilla
randiga tröja? O, hvad skulle mamma säga?
Ilallå, Dick, Dick! Men det var alldeles
fåfängt att ropa „Dick", ty vinden fångade
hennes röst och kastade den tillbaka, och
barnet skulle ej ha hört henne, om hou
ropat hela dagen.
— Vi måste ned till honom, Febe, kom
så fort du bara kan. Jag, jag tror ej, att
någonting skall hända honom, men, tänk, om
ett tåg skulle komma! utropade Dot och
sprang så mycket hon orkade ned för
bärg-sluttningen.
— Jag tror ej, att något tåg skall komma,
men det kunde ju ändå hända, — sade Febe.
— Jag kan ej förstå, huru i all världen
han kommit dit!
— Susanna liar väl fört honom dit.
— Nej, nej, det har hon ej gjort. Jag
tror ej, att någon är med honom. O, Febe,
skynda, skynda!
De små flickonia sprungo fort öfver
fälten; de sprungo tills Febes fötter gåfvo vika;
Dot lämnade henne. Från kullen hade
vägen ej synts lång till det ställe, där Dick
höll på att. roa sig, men i sjelfva värket var
det ingeu ringa väg, ty man måste gå i en
rundel för att slippa öfver floden på det
enda ställe, där en bro fans.
En liten stund hade de till och med
förlorat Dick ur sikte, men när Dot sprang
öfver bron, såg hou honom åter, där ban helt
bekvämt satt. mellan de två järnvägsskenorna
och gräfde upp sand med ett snäckskal. I
nästa ögonblick såg hon röken af ett tåg,
som närmade sig.
Skulle ej Dick likaså se den och springa
undan? Med ett rop af fasa rusade Dot
framåt. Hou hade nu lämnat Febe långt
bakom sig och sprang så som hon ännu
aldrig sprungit. Vägen låg nu rak och
öppen framför lienne — ännu en äng att springa
öfver, en port att öppna; men, ack, skulle
taget eller Dot först hinna Dick?
Förbi en skarp svängning af vägen kom
det rusande i full fart; men plötsligt blef
föraren varse den lilla svarta punkten på
banaH och bromsade tåget. Men detta var
blott femtio alnar från Dick, när ban gjorde
det; och Dick hade kommit upp och sprang
gråtande framåt, längs hanau.
Och där var Dot, skrikande af ångest;
och nu skilde blott porten henne från Dick.
Månne hon efteråt kunde mitinas huru hon
öppnade den? Kunde hon väl efteråt
minnas de två, tre minuter, som följde därpå?
Hon sade, då man frågade henne, att hon
tänkt] på sin mor; hon trodde sig ha ropat
hennes namn; men det var alt hon viste.
Ilon trodde sig ha ropat sin moders namn,
då hon sprang fram till ångmaskinen, och
fattade siu broder i sina armar och i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
