Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 14
ILLUSTRERAD TIDNING FÖR UNGDOM 0C11 BARN.
111
Jag följde lionoii) andfådd. Då jag gått
omkring hundra steg, fann jag min Noiraud
ined nosen i vädret och glänsande ögon,
sittande i en liten grönskande upphuggning
invid en porlande källa. En gammal bänk
stod alldeles därinvid, och Noirauds blickar
gingo oupphörligt frän mig till bänken och
från bänken till mig. Jag började förstå hans
stumma språk. Det var, som om ban sagt:
Sc här är en plats, där man kan hvila;
här är svalt och skönt . . . sätt dig nu,
jag, ger dig lof därtill. Och jag satte
mig och tände min cigarr. Jag hade nästan
lust att bjuda en ät Noiraud också . . .
kanske brukade han röka .... men ban
hade redan lagt sig och somnat in vid mina
fötter. Här var han således van att stanna
och taga sig en liten lur. Jag var alls icke
orolig att han skulle försofva sif;, ty jag hade
fattat förtroende för honom ocli beslutit att
lyda honom blindt. Efter tio minuter steg
ban upp, sträckte på sig och såg på mig,
som om ban menat: — Seså. låt oss nu
gå vidare.
Och nu vandrade vi genom skogen, men
mycket långsammare än förut; iian ville
gifva mig tid att njuta af svalkan, lugnet
och den härliga barrdoften. l’å landsvägen
hade han brådtom att komina ifrån dammet
och sollmddet, men här gick lian lugnt och
stilla i medvetande af att ban nu vandrade
långs en af kantonen Vauds vackraste
skogsstigar.
Snart kommo vi till en sidoväg, som
tager af till vänster. Noiraud tvekar ett
ögonblick. Han tycks fundera. Alen så
fortsätter han vägen rakt fram. dock icke utan en
viss oro och osäkerhet. Nu stannar hau
äter, månne han misstagit sig? Aiitagligeu,
ty han vänder om, och vi beträda nu vägen
till vänster. Efter att hafva gått ett stycke
befinna vi oss på en öppen plats, och
Noiraud med nosen i vädret uppmanar mig att
beundra de lodrätt nedstigande väldiga
klipporna och den vackra vidsträckta utsikten.
Då Noiraud tycker, att jag beskådat all denna
härlighet tillräckligt, vänder hau om, och
snart vandra vi åter på den väg vi först
inslagit. Noiraud hade till en början glömt
att visa mig bergsplatån, men godtgjorde
med det snaraste sin glömska.
Nu blir vägen bergig, backig och besvär-
lig. Det är endast med stor möda och
mycken försiktighet jag kan komma fram.
Noiraud hoppar vigt från klippa till klippa,
men han öfverger mig icke. Han väntar på
mig med en blick, full af rörande omsorg.
Ändtligen hör jag ett brus: Noiraud
skäller af glädje. — Mod. ineuar han, mod, nu
äro vi snart framme! du skall få se
jättegrytan. Och ganska riktigt, snart äro vi
där. En tämligen anspråkslös rännil faller
från en icke altför stor höjd ned i en rund
fördjupning i klippan, återstudsar därifrån
och stänker sitt vatten vida omkring. Jag
skulle varit ganska missmodig öfver att ha
gjort denna besvärliga vandring för att se
detta måttliga underverk, om jag icke haft
Noiraud till ledsagare, denne präktige
Noiraud, som i mina ögon var mycket
intressantare och mera beundransvärd äu bela
jättegrytan.
På hvardera sidan om källan stå två små
schwci/.erhyddor, där två unga flickor, den
ena blond, den andra brunett, hafva inrättat
hvar sin lilla mjölkförsäljniug. Iklädda sina
folkdrägter, stå dc båda pä tröskeln till hvar
sin boning och invänta otåligt min ankomst.
Den lilla blondinens vackra ögon draga mig
till sig och jag går några steg emot henne
då Noiraud börjar skälla häftigt och
beslutsamt spärrar vägen för mig. Skulle hau
föredraga den lilla brunetten? Ja, ganska
riktigt, så snart jag vänder mig till henne,
blir ban lugn och belåten. Jag slår mig neil
vid bordet utanför hyddan och begär ett
glas mjölk. Då Noirauds väninna går in
efter det, följer ban henne, och genom det
öppna fönstret ser jag, att ban före mig
undfägnas med en stor skål mjölk. En stund
därpå kommer ban ut, ännu med mjölk i
mustascherna, och sätter sig att se på, huru
jag tömmer mitt glas. Vi hade tillbrakt en
förtjusande halftimme däruppe, njutande båda
två af den friska bergsluften och den
härliga utsikten, då Noiraud småningom börjar
visa tecken till oro och otålighet. Jag
förstår genast, att ban tycker det vara tid att
bege sig pä återvägen. Jag stiger upp,
betalar min mjölk och ämnar återvända samma
väg, men Noiraud går åt motsatt håll. Han
betraktar mig allvarsamt, nästan strängt.
— Hvad tänker du om mig? säger
mig lians blick; — tror du, att jag ämnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
