Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
NYA TKOLLSLÄNDAN.
N:o 14
tan, ingenting annat sevärdt fanns i trakten.
Nå, hvar fanns då denna jättegryta? Det
(ick jag äfven veta; där uppe på berget till
höger, men vägen var litet vfllsam, så att
det vore bäst att taga en vägvisare. Äfven
eu sådan gaf man mig välvilligt anvisning
på. I det lilla hvita huset med de gröna
fönsterluckorna därborta bodde fader Simon,
den bäste vägvisaren i trakten .... en
präktig karl dessutom, denne fader Simon.
Jag styrde således kurs på det hvita huset.
En gammal kviuna öppnade för mig.
—• Bor fader Simon här!
Javisst, hvad önskar ni? Kanske ni
vill bese jättegrytan?
— Ja, jag skulle vilja hafva en vägvisare
dit-
— Ja, ser ni, fader Simon är ej riktigt
rask i dag .... han orkar inte gä ut. ....
men det gör ingenting, ni kan taga vår hund
i stället.
— Er hund?
Ja, Noiraud. Ilau skall föra er dit
lika säkert som min man skulle gjort det
. . . lian är nog van därvid.
— lluni? Hvad menar ni?
Jo, ser ni, miu herre, Noiraud liar nu
följt med min man år efter år och ban
känner noga till alla sevärda ställen. Numera
följer han ofta ensam med de resande, och
alla hafva varit mycket nöjda med honom.
Han har nog lika mycket förstånd som både
ni ocli jag . . . det är bara talförmågan
som fattas. Men den behöfver ban ju inte,
då det ej finns något att beskrifva, ty det är
blott naturens skönhet han har att visa er.
Dessutom blir det mycket billigare för er.
Min man tar tre francs för att göra den
vandringen och Noiraud skall visa er det sauima
för en och en half francs. Skall jag
kalla på honom?
— Ja, hvarför inte! gör det.
Så snart kvinnan ropat. Noiraud vid namn,
infann denne sig genast.
Det. var en liten lurfvig svart hund med
långt krusigt här; lians yttre var just icke
något att tala om, men han hade en viss
värdighet i sitt sätt. och såg mycket
allvarsam och viktig ut. lians första blick gälde
mig, han granskade mig uppmärksamt från
hufvud till fot, som ville han säga: — Jaså,
en resande som vill bese jättegrytan.
Som jag på intet vis ville försumma nästa
tåg. förklarade jag för gumman, att jag icke
hade mer än tre timmar på mig.
— Ja, jag förstår, ni vill resa med
fyrataget, men var inte orolig, Noiraud skall
nog föra er hem i tid. Seså. Noiraud, ge
dig i väg nu, till jättegrytan . . . till
jättegrytan . . . till jättegrytan. — Hon
upprepade dessa ord fyra gånger långsamt ocli
tydligt, och under tiden gaf jag nyfiket akt
på Noiraud. Denne nickade med hufvudet
för hvarje gång, men vände sig slutligen 0111
med förnärmad och otålig uppsyn, som om
lian menat: „Ja, ja, nog förstår jag med
mindre, att vi ska till jättegrytan".
Därpå stälde han sig framför mig och
blickade turvis på mig och dörren, som ville
ban säga: — Ses’i, nu gå vi. — Jag följde
honom villigt, han gick förut, jag efter, och
sålunda vandrade vi genom bela byn.
Barnen på* vår väg ropade till hunden: God
dag, Noiraud. och ville leka med honom,
men han vände endast föraktfullt på
hufvudet som eu hund, den där ej har tid med
sådana barnsligheter, utan har viktigare värf
att sköta. Barnen helsade skrattande på
mig, och det var icke utan, att jag kände
mig smått generad, nästan förödmjukad
öfver att vara beroende af en hund. Jag var
ganska glad, då vi lemnade byn bakom oss,
ehuru vi nu befunno oss på en ojämn,
dammig landsväg, utan skydd för solens
brännande strålar. Hunden traskade raskt i viig,
och jag hade all möda att följa honom Jag
försökte tilltala honom: Noiraud. se så.
Noiraud, haf inte så brådtom, låt oss gå
långsammare. — Men Noiraud slog döförat till
och fortsatte i samma hastiga tempo. Jag
satte mig uttröttad på en sten vid vägen,
men detta tycktes på det högsta förarga
rain vägvisare. Han började skälla ursinnigt
och betraktade mig med mycket oblida
blickar. Det var tydligt, att jag bröt mot lag
och ordning. Man brukade väl ej stanna
här. Och gläfsandet upphörde ej, förrän
jag steg upp och började gå vidare. Då
blef Noiraud genast tyst och nöjd och sprang
äter gladt framför mig.
Det dröjde icke länge, förrän vi veko in
på en härligt doftande, skuggrik väg.
Noiraud satte af i fyrsprång långs en smal
gångstig och försvann snart ur rain åsyn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
