Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
NYA TIIOIXSLÄNDAN.
N:o 15
betäkte de himmelen såsom en skara af små
rosen färgade englahufvuden. Vindou förde
oss öfver land och haf, öfver skog och
bärg.
Men en dag sade vinden till oss: Nu är
det slut med leken. Nu måste ni ned till
jorden för att arbeta. Ni måste rensa och
uppfriska luften, ni måste vattna fälten,
blommorna och träden, ni måste fylla källorna
ocb brunnarna, släcka människornas och
djurens törst, drifva kvarnar ocli maskiner.
Däipå kom en sval fläkt; vi blefvo åter
förvandlade till vattendroppar och föllo som
ett välgörande regn ned till jorden.
Jag föll jämte en del af mina kamrater
på sluttningen af ett bärg, uteft<T hvilken vi
ögonblickligen som en liten rännil med
svindlande fart forsade ned till en fördjupning i
bärget, där vi samlades till eu puti.
— Skola vi stanna här? — tänkte vi. —
Hvad nytta kunna vi göra bär på det kala
och ödsliga bärget?
Men då regnet efter en stund upphört,
begynte vattenytan i putten småuingom sjunka,
emedan den ena efter den andra af mina
kamrater siprade ned genom eii remna i
bärget Slutligen kom turen äfven till mig I
ett nu bar det af ned i renman, som var
så smal, att endast några droppar i sender
kunde komma fram därigenom.
Ett kolsvart mörker omgaf mig, men jag
siprade utan uppehåll nedåt genom härget,
tills jag slutligen kom ut på sidan däraf,
men icke i dagljuset, såsom jag hoppals, utan
i ett lager af sand under jordytan vid
bär-gets fot.
Nu saktades farten. Endast långsmt kunde
vi komma fram genom sanden, men nedåt
gick det fortfarande.
Slutligen kände vi fastare mark under oss.
Det var en långsamt sluttande bädd af lera,
som förhindrade alt vidare nedträngande.
Låugsefter lerbädden siprade vi såsom en
liten underjordisk källåder framåt, långsamt,
men utau uppehåll.
— När skall dä detta eviga mörker taga
slut? — tänkte vi. — När skola vi åter få
se solens ljus?
Efter förloppet af en tid befunno vi oss
i en fördjupning, hvarifrån vi icke vidare
kunde komma nedåt. Hit samlades äfven
ett par andra rännilar från audra håll.
Vistelsen bär blef emellertid icke
långvarig. utan färden fortsattes, men icke numera
nedåt, utan uppåt, genom den fluastc sand.
Och ändtligen grydde dagsljuset, i det vi
som cn präktig vattenådra porlade fram i
bottnen af en kristallklar källa.
Solen sken så härligt, fåglarna sjöngo och
blommorna doftade i den lilla dal, hvarest
källan befann sig.
En vandrare kom och släkte sin törst i
källan- — Ack, hvad vattnet är sköut! —
sade han. — Menj ag blef ännu kvar i källan.
Länge dröjde det likväl icke, innan jag
och mina närmaste kamrater bortfördes af
en rännil, som utgjorde källans aflopp. Nu
bar det af med lust och fröjd.
Vi sorlade fram utför skogbeklädda
backsluttningar, andra rännilar slöto sig till oss,
och tillslut bildade vi eu bäck, som än i
vild yra dansade fram öfver klippor och
stenar, än åter lugut och saktmodigt flöt fram
mellan blomstcrbeklädda stränder.
Slutligen mottog oss en spegelklar
insjövik i sin lugna famn.
l’å insjöns stränder funnos byar och
herregårdar, bördiga åkrar och skogbeväxta
höjder. Båtar öfverforo ofta dess yta, och
därunder simmade präktiga fiskar, för hvilka
fattiga fiskare lade ut sina nät i det klara
vattnet. Barn plaskade ofta vid stränderna,
och vi, små vattendroppar, sköljde deras
kroppar rena som snö, samt framlockade hälsans
rosor på deras kinder.
Om dagen, då solstrålarne uppvärmde sjöns
yta, växte våra krafter, och tusen sinom
tusen af mina kamrater höjde sig i hvarje
ögoublick osynliga på lätta vingar upp i
luften samt bortfördes af sommarvinden. Jag
stannade dock ännu en tid kvar i sjön.
Engång blef jag likväl bortförd af ott
starkt strömdrag, och innan jag visste ordet
af, störtade jag jämte milliontals kamrater
med fruktansvärd hastighet och bedöfvande
dån ned i ett djup, där det kokade och
fräste; därpå kastades vi, åtskilda från
hvarandra, upp i luften, några såsom fnit. skum,
andra såsom större droppar, hvilka åter föllo
tillbaka i djupet. Ånyo blef det ett dån,
fräsande och brusaude förutan like, men
framåt gick det öfver stenar och
klipphällar i väldiga vågor, hvirflar och yrande
skum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
