Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 15
ILLUSTRERAD TIDNING FÖR UNGDOM OCH BARN.
117
Småningom saktade sig likväl farten,
ocli jag märkte nu, att. vi befunno oss i en
å, som utgjorde insjöns aflopp ocli straxt
vid utflödet ur sjön bildade ett väldigt
vattenfall.
Efter några timmars lugnare färd mellan
höga, vackra, gröna stränder tilltog
hastigheten på nvtt, ocli i ett nu befann jag mig
i en kvarnränna. ]Ini, hvad det åter bar
af! Jag störtade öfver kvarnhjulet och
t rykte med all min kraft på dess skoflar;
nedåt gick det med god fart och så föll
jag åter af jämte en hel hop kamrater, i en
ränna på nedra sidan om kvarnen.
Sedan följde ännu flere forsar och
vattenfall med kvarnar och stora fabriker.
(Forts.)
Halsbandet.
— Nu fattas bara Snapp, — sade Stina
skrattande, — men jag skall lösa honom
och taga honom in.
— Nej. nej, — skrek Henriette förfärad,
— ban biter mig, jag är rädd för honom.
-Åh nej, fröken kan vara alldeles lugn,
— sade Stina, — inne hos oss är Snapp
from som ett lam. När Lars är borta om
nätterna, tar jag altid Snapp i stugan. Vi
lefva ju så långt från andra männi-kor, men
har jag honom med mig, törs ingen komma
och göra mig illa.
Henriettes rädsla var dock icke riktigt
försvunnen. När hon hörde Stina komma
med den stora bunden drog hon sig undan
bakom sängomhängena. Hans pladdrade,
ceten bräkte, och hönan skrockade borta i
knuten.
Men Snapp var icke längre den
skrämmande varelse bon sett på gården. Ilau
lade smeksamt bägge sina framtassar på
Stinas skuldror och slickade henne i
ansiktet medan ban gladelig viftade på svansen.
Henriette smög sig fram, icke kunde hon
mer vara rädd för dessa goda och kloka
ögon. Småningom blef hon så tapper, att
Snapp fick lägga sitt stora, lurfviga hufvud
i hennes knä, medan hon försiktigt strök
honom nedåt ryggen.
Snart hade alla djuren lagt sig till ro,
hvart och ett på sin plats Stina bäddade
åt Henriette på Soffan och denna lade sig
med välbehag i den något hårda, men
snygga bädden. Stinas spinnrock snurrade
ännu en stund, Snapp gaf emellanåt till ett.
sakta morrande, där han stod med
framföt-terna på fönsterposten och stirrade ut i den
mörka kvällen. Ibland hördes ett sakta pip
från hönans korg; regnet smattrade jämnt ocli
enformigt mot rutan, och Henriette föll
snart i sömn Då hon nästa morgon slog
upp ögonen, var bela den lilla stugan fyld
af ett glittrande solsken.
Alla djuren voro ute och njöto af det,
vackra vädret. Lars hade kommit hem sent
på aftonen och berättade, att de varit
mycket oroliga i Henriettes hem. Doktorn
och fru Möller hade just varit i begrepp
att fara ut och söka henne, då ban kom
och berättade, att hon var i godt förvar.
Då skulle de sett hvilken glädje det blef!
llenues far lofvade, afhemta henne nil på
morgonen, samt gaf Lars mat och penningar
innan han gick.
När Henriette blifvit klädd och druckit
en skål nyssmjölkad mjölk, gick hon med
Stina ut i skogen att söka halsbandet. Hans
satt på Stinas skuldra och såg med
öfverlägsen min ned på dt; sparfvar och starar,
som hoppade omkring dem i gräset, som
om ban tyckt, att de varit något slags illa
uppfostrade gatfåglar.
Då de kommit fram till gårdagens
lekplats, satte Stina lians upp i ett träd, där
han hoppade från gren till gren, idkeligen
ropande Stina! Stina! lians pigga ögon flögo
åt alla håll, och bäst det var, sågo de
honom dyka ned i gräset, taga något i
näbben och åter flyga upp i trädet.
— lian har halsbandet, — utbrast Stina
glad, — han hittar nog alt som lyser. Men
nu gäller det att få det af honom.
— Hans, lilla Hans! — lockade Stina.
Men Hans satt lugn uppe på sin gren med
halsbaudet i näbben och rörde sig icke.
lian tittade uppåt och nedåt, och lade
hufvudet på sned, men låtsade als icke se dem
där nere. Då tog Stina sin
messingsfinger-borg och kastade den i gräset, där den
blänkte som guld. Detta kunde Hans icke
motstå, ban lät halsbandet falla, hoppade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
