Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 18 ILLUSTRERAD TIDS ING TÖR UNGDOM OCH BARN. 141
dag, att lian skall vara en af de snällaste
människor inan kan tänka sig. Han är
sådan, ser ni, mot sin gamle far. att ni aldrig
skulle kunna finna maken till son. Han
sitter t tx. hemma hos honom all den tid han
är ledig från sitt arbete, medan hans
vänner naturligtvis äro ute och roa sig, och
han läser för honom om kvällarna som den
dygdiga dottern, om hvilken man läser i
vackra böcker ocb som altid dör i sin
skönaste ålder. Och det är jag för resten rädd
för att ban också gör, tv ban lefver så yt
terligt knapt och sparar och knogar för att
hjälpa sina föräldrar.
Och jag hörde också, att lian är bland
dem som anse, att pojkar ej böra få stryk
ty ban tror, att ungdomen bör tagas med
godhet. Detta kau jag visserligen ej vara
enig med honom i, ty jag anser att litet
prygel är utmärkt välgörande för ett ondt
samvete. Men det. visar altså, att karlen
då han slår oss ocb är sträng, gör det
liksom mot sin vilja.
Ja, ni skulle nu bara fä veta — slutade
ordföranden och tömde ett glas vatten i ett
drag — alt hvad jag hört om honom.
Vi sutto tysta och hörde på; detta var
onekligen ett nytt sätt att betrakta en lärare,
aldeles som en annan människa!
Ordföranden framstälde därefter följande
förslag: — klassen försöker göra något, som
kan bevisa magister Lund, att vi anse oss
bära största skulden till hvad som passerat
Herr ordförande, — sade en, — vi
kunna ju bedja om ursäkt.
Usch nej, herr ordförande, - utbrast
Kristensen — att bedja om ursäkt är så
tossigt. Jag föreslår att vi gifva honom en
present, att vi köpa något åt honom
— Jag har en idé, — sade ordföranden,
— en riktigt ljus idé Vi köpa två stora
apelsiner hvar och sätta dem i en stor hög
på katedern i morgon. Så får han dem,
när ban kommer in på klassen.
Ja, sade Kristensen, — och så föreslår
jag, att vi allesamman läsa riktigt styft på
latinet till i morgon. Äro vi icke eniga oui
det, kamrater?
— Ja. ja, — ljöd det från klassen.
— Och då anser jag värkeligen, att ban
kan känna sig tillräckligt upprättad, — sade
ordföranden med berättigad stoll het.
— Och så kan jag taga med litet syrener,
— sade en, som bodde utanför staden
— Det är bra, — sade ordföranden. —
Mötet är slut.
Nästa morgon infunno sig alla på klassen
tio minuter före slaget och sutto stilla och
sediga på sina platser. Ingen talade, ingen
bläddrade i boken, alt var ordning och spänd
väntan. Framför hvar och en af eleverna
lågo två jätteapelsiner, och i en korg
doftade utslagna syrener.
Vi voro alla ense om en sak: att det
skulle bli ett högst vällyckadt arrangement.
Men på hvad sätt det bela skulle, ordnas,
hade vi ännu ej rätt klart för oss. Några
föreslogo en stor apelsinpyramid på ena
sidan oin katedern och syrenerna pä den
andra. Andra åter ville ha två pyramider, en
på hvar sida och buketten i midten. En
ville att vi skulle bilda en kortège, med
blomsterbäraren i spetsen, och vi andra
efter med en apelsin i hvardera handen, hvilka
vi under vår defilering förbi katedern skulle
nedlägga för Lunds fötter. Men detta
förslag blef enhälligt förkastadt.
Tiden var så knapp, att vi måste skynda
med afgörandet, och så beslöto vi oss efter
en kort debatt för planen med de två
pyramiderna. Apelsinerna hopsamlades i iiast
och så lagade vi två vackra gula pyramider,
mellan hvilka Peter Langes syrenbukett
tronade i alt sitt majestät. Så skyndade vi till
våra platser igen och sutto där som tända
ljus med klappande hjärtan. Vi hade en
känsla af, alt något högtidligt skulle ske,
och några af oss kände det som om de inte
kunde stå ut med att. vänta Hvar minut
sågo vi bort mot dörren och gladde oss att
få se Lunds bleka ansikte i det ögonblick
han upptäkte härligheten. Så många
apelsiner hade ban då bestämt aldrig i sitt lif
sett. Hvad månne han riktigt skulle säga?
Det gick ett ryck igenom oss, när klockan
slog 8 och klassklockan ringde. Nu kom
ban väl strax.
Vi lyssnade. Ute i korridoren hörde vi
brådskande steg af en och annan gosse, som
försenat sig, men annars var alt stilla
En stor fruktan grep oss. Han måtte väl
aldrig ha blifvit sjuk just nu, när vi på detta
sätt ville fira honom! Nej . . . där hördes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
