Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o IG
ILLUSTRERAD TIDNING FÖR UNGIlON OCH BARN.
165
när vi ätit vårt mjölk och bröd ined onkels
stora träskedar som ban slöjdat åt oss ocb,
som voro så breda, att det var svårt att få
dem in i munnen och äunu svårare att få
dem ut igen, togo vi hvar sitt täcke orh
gingo ocli lade oss i gettenias spilta, ty i
lång tid hade vi inga andra sängar. Våra
kära djur ströke oss öfver kinden med sitt.
silkeslena skägg och slickade oss på näsan
till godnatt Men vi somnade ej alltid strax,
ty jag hade hufvudet fullt af historier som
jag hört af mormor Dem berättade jag för
syskonen, sedan vi lagt oss. De ville så
gärna att jag skulle göra det och getterna
iiade ej häller något, emot det. Det var bara
någongång, när historien var för otrolig, då
blefvo de litet otåliga och bräkte smått för
sig själfva eller gnedo hornen mot kl ubborna.
Så kom midsommardagen. Då brukade
mor alltid laga pannkakor åt oss, ty det, var
det bästa vi visste. Men i år hade höken
tagit vår bästa värphöna, så det var fattigt
på ägg, och då midsommardagen kom, var
det bara en pikkuliten pannkaka, som låg
på fatet. Jag såg vemodigt på den.
Min yngsta syster, som var bara 5 år
gammal, ropade med ens, som om hon
gissat mina tankar: Petter du skall få min
bit, om du lofvar att berätta en saga hvar
kväll, ett helt år.
Till min förundran sade de andra detsamma
och klappade i händerna när jag gick in på
förelaget. Helt oväntadt stod jag vid mina
önskningars mål, och det var icke utan, att
jag kände mig litet stolt.
Jag tog pannkakan under tröjan och gick
ut i mjölkbodan, där ingen kunde se och
störa mig. Där läste jag; dörren, satte mig
på en upp- och nedvänd balja och så gick
det löst på min stackars lilla pannkaka
Men sedan jag ätit den blef jag betänksam,
ty jag var viss på, att mina syskon med
största stränghet skulle, påyrka att jag hölle
hvad jag lofvat. De hade ju gjort ett stort j
offer,–men, men, det var icke lätt att i
få tag i en historia för hvarendaste kväll!
När jag skulle i vall med getterna, gaf
jag mig i slangen med alt gammalt folk jay
mötte i skogen eller på hedarne, och frågade
om de kunde några sagor. Ofta var jag så
lycklig att få höra någon, och i lång tid hade
jag en saga för hvar kväll. Men småningom
begynte det knipa för mig, och det hände
icke sällan, att min lilla syster stack
hufvudet ut under sitt täcke och ropade till mig:
det där kan vi, det har du berättat förut.
Jag fanu, att detta icke kunde gå för sig
i längdej och begynte därför beflita mig
mera om läsningen, så jag själf kunde läsa,
i de böcker, som funnos i stugorna där i
närbeten. I dessa fann jag stora skatter och
kunde nu damma till med ,,Askungen" och
..Henrik med järnbanden’ „Soria Moria
Slott", „Snöhvit och dvärgarna" och
„Rid-dar Blåskiigg", den ena sagan roligare, än
den andra Ibland hörde jag Jakob hviska
till Tullan: detta är historier, du! Jay
ångrar icke min kakhit.
Snart blefvo aftnarna för korta, och jag
kunde icke mer hinna med en historie på
en kväll utan måste fortsätta den nästa.
Lilla syster sade visserligen att detta ej
valrätt gjordt; det skulle vara en hel saga hvar
kväll, det var meningen.
På detta sätt gick året. Småningom blef
jag riktigt flink att berätta och använde ofta
sådana ord, som bruka stå i böckerna.
Det hände ofta, att mina åhörare blefvo så
rädda, att de drogo täcket upp öfver öronen
af bara skrämsel och jämrade sig högt,
medan jag kallblodigt- fortfor att berätta.
Sä kom midsommardagen igen, och med
den skulle jag ju bli fri. Men just till den
sista aftonen hade jag ingen saga och sade
till mina syskon: — i morgon är det sista
aftonen, då kan jag väl få slippa? Men de
skreko nej, nej, du slipper icke, du tick ju
hela kakan. Och getterna begynte bräka,
de ville också ha sitt ord med i laget.
Nästa dag gick jag förtviflad omkring och
sökte förgäfves en saga. Det föll mig ett.
ögonblick in, att jag kunde ju sätta ihop
en själf, men strax ropade samvetet: — nej,
det skulle ej vara ärligt. Det du berättar
måste vara en riktig historie.
Då hände det under dagen något, som
kom mig att hoppas, att ingen skulle bry
sig om någon historie den kvällen.
Tullan tappades bort. Hela dagen gick
Jakob pä skall efter henne, genom skogar
och snår, öfver mossar och hedar, och grät
och ropade på sin älskling. Sent på aftonen
koin ban verkeligen hem med henne; vi åto
glada vårt mjölk och bröd och kröpo in un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
