Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 NYA TROLLSLÄNDA!). N:0 22
En legend från det sjätte
århundradet.
i Af üeneUicic Arnesen
Kall l.
t var P^ den ^d (’å grekiske kejsarne
härskade i Konstantinopel. En bland
de berömdaste af dem, Jusiinianus den store,
höll på att bygga cn kyrka, som skulle
öfver-glänsa alla andra kristna tempel i världen.
Det var ett besvärligt arbete.
Marmorblocken och annat dyrbart byggnadsmaterial
måste föras långväga ifrån, och det gick
många år om, innan kejsaren fick sin
älsk-lingsplan realiserad.
Ändtligen segrade byggmästarnes förenade
ansträngningar. Aja Sofia, eller den
himmelska visdomens kyrka, som den nämndes,
stod där i full glans med sina kupoler och
pelare, sitt högaltare ocli sina smycken af
dyrbara i mosaik utförda bilder, sina
silfver-ocli guldkiiril, med alla där infattade
ädelstenar.
Kejsaren var belåten. Han drömde
svårligen om, att detta hans berömda värk, hans
sköna Sankta Sofia, en gåtig skulle blifva
en turkisk moské, och att af all den
härlighet, hvarmed han hade sirat detta tempel,
blott de yttre formerna skulle bevaras, de
härliga pelarne och kupolerna, medan slanka
minareter mellan de sistnämnda kungjorde,
att det mi var invigt till en annan
trosbekännelse än den kristna.
Dock, det är icke härom, som legenden
rör sig. Om de olyckorna drömde ingen i
kejsar Justiniauii dagar. Man var hänryckt
och stolt öfver det fullbordade, storartade
arbetet. Man jublade öfver, att
Konstantinopel egde det skönaste och största tempel
i norden, och mau kände sig tacksam mot
kejsaren, hvars energi och uthållighet icke
hade skytt någon uppoffring för att smycka
Aja Sofia, härskarinnan öfver alla kyrkor,
den heliga visdomens tempel. Folket gladde
sig åt den stora invigningsfesten, och ingen
fann det underligt, att kejsaren hade låtit
sätta följaude inskrift öfver kyrkans
hufvudingång:
„Till den store Guds ära byggdes denna
kyrka af den store kejsar Justinianus."
Invigningsfesten kom. Alla klockor ringde
Allt var fröjd ocli jubel. Men då kejsarens
i guldkaret rullade upp för hufvudingången,
blefvo ban och hans sällskap slagna med
häpnad öfver, att den strålande inskriften
var borttagen, och att det i dess ställe stod:
„Detla hus har Euphrasias barmhertighet
byggt
till Herrens ära."
Det blef en undran. Man begynte till och
med att tala om, att det måtte vara
trolldom, onda makter, som ville beröfva
kejsaren den ära, som tillkom honom för hans
värk.
Då trädde erkebiskopen fram. Ilan besåg
och undersökte den nya inskriften och sade
därpå:
— Detta är icke skrifvet af människohand,
ännu mindre är det en följd af trolldom.
Nej. det är 11 ans hand, som på Sinai berg
böd lagen in skrifvas på de två stentaflorna.
Hans band, som tecknade sitt Mene Tekel
Upharsin på den Babyloniske konungens
vägg.
Erkebiskopens ord vunno ingen tilltro hos
Kejsaren Han var och blef förstämd och
ville på intet vilkor tillåta, att kyrkan
invigdes, förrän full klarhet hade vunnits i denna
sak.
Det första vilkoret för en sådan var att
finna Euphrasia, som måtte hafva gifvit mera
för kyrkans byggande än kejsaren själf. Man
sökte bland de rika och förnäma utan att
finna något spår af välgörarinnan. Till sist
fann man ute i en af förstäderna, just där
vägen gjorde en stark stigning och för öfrigt
var af särdeles dålig beskaffenhet, en fattig
enka, som bar namnet Euphrasia Men hon
kunde det ju omöjligen vara Det fans
hvarken silfver eller guld i hennes fattiga boning.
I hvarje fall måste hon ju förhöras.
Kejsaren hade befallt det, och han var icke att
leka med, när man icke stälde sig hans vilja
till efterrättelse.
Den fattiga enkan blef mycket förskräkt,
då de fina, grant klädda herrarne trädde in
genom hennes dörr. och hon förundrade sig
öfver deras spörsmål om hvad hon hade
gifvit till kyrkan
Hon svarade undfallande:
- Som I se’n käre Herrar, har jag intet
att gifva. Ej heller har jag 111ig bekant, att
mitt fattiga namn är satt på kyrkan i min
Herres och Kejsares ställe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
